Till slut.

Gråten kom till slut. Avlösande eller ej. Förlösande heter det väl, hur tänker jag.
Efter de tre mycket riktigt, samtalen så var klockan rätt mycket och plötsligt plingade det till. Syrran och jag KiKade.
Det ena gav det andra och vi "frossade" lite i minnen av vår bror som att betrakta oss själva utifrån. Vi tror ju fortfarande inte detta. Vi tycker det är s å o f a t t b a r t. Tårarna bara rann och allt blev en sorglig gyttja. Vi måste ju leva med den här sorgen hela vårt fortsatta liv och ingen av oss i familjen kommer vara fullständigt lyckliga igen. Så är det bara.

Nu är jag så trött. Rullgardin.