Nu skiter jag i allt eller det gör jag inte alls det.

Jag skulle vilja påstå att jag är en i grunden positiv människa med den inte allt för smickrande inställningen "det löser sig." Jag tänker varken försvara eller förtala den grundinställningen eftersom jag är född med den, det är en egenskap, handikapp eller vad ni vill. Sedan händer det saker i livet där de orden absolut inte dyker upp i mitt sinne. Det är förresten inget mantra som jag intalar mig utan det är min hjärna som normalt styrs av det och gör att jag kanske inte lägger alla hästar för att fixa en grej t ex. Jag är alltså inte stolt över det.

Jag är rätt glad att jag är en rätt glad person dock, trots allt. Sista året har varit allt annat än glatt överlag, det förstår ni också och jag behöver inte älta det och det känns också konstigt att benämna mig som en glad person numera men jag tror jag menar att jag trots allt kan välja mina stunder och försöka hålla oskyldiga människor utanför, nuförtiden iaf. Och de andra stunderna är jag rätt glad och härlig humor och allt det där.

Men så kommer PMS. PMS har fått uppsving sista tiden då kända människor trätt fram och berättat vilka konsekvenser PMS ger och får i deras liv. Hur det inverkar, påverkar och hur de/man mår. Många ställer sig helt oförstående till detta. Både män som kvinnor. Kvinnor som har hormondrogat sig sedan de var tonåringar mer eller mindre har ju inte dessa besvär så de är ju inget bra exempel för oss andra som inte gjort det.

Jag åt p-piller i många år, i mina unga år. Jag tyckte inte jag mådde dåligt av dem men när jag slutade med dem så upptäckte jag mig själv sexuellt. Wow, mina bröst var inte för stora för att vara känsliga för beröring och oj, jag blev visst kåt utan alkohol i bilden. Visst jag hårddrar det och det fanns säkert undantag men det är i stort sett så jag minns det. Eftersom jag också fick andra negativa följder av hormonerna som jag senare förstod - så var ju inte valet enkelt efter graviditeterna. Speciellt inte som jag också hade/har väldigt lätt att bli gravid.

PMS blev värre efter graviditeterna. Inte nödvändigtvis att jag kastade grejer omkring mig, nej det har jag faktiskt aldrig gjort - men små problem blev stora, jag tyckte synd om mig själv, jag blev låg, jag gjorde mig ovän med folk (alltid vid PMS jag skrev/skriver mina mejl, tycker saker osv utan att vara så värst nyanserad och genomtänkt kanske) samt allmänt rätt oföretagsam. Ibland vredesutbrott mot mina närmaste. Det var inte länge sedan jag försökte förklara för barnen. När jag var arg nästa gång kom det: "Nu har du det där CMS."

Värst var tröttheten. Veckan innan mens är det som en av och påknapp. När barnen var små så kunde jag inte hålla ögonen öppna så Bolibompa blev en barnvakt de dagarna.

Ja jag sökte hjälp. Jag fick höra att det enda jag kunde få var lyckopiller. Åsså skulle jag skriva ned hur jag kände mig/dagbok. Jag försökte förklara att jag ville ha hjälp mot tröttheten/hormonpåslaget som jag såg var så himla tydlig i samband med mens. Noll respons.

Därför har det gått några fler år och jag har försökt med lite andra medel, nej inte andra medel - men andra sätt. Inte gått så bra. Så förolyckas min älskade bror. Inte nog med att man är ledsen och har sorg i vanlig mening, när jag har PMS blir det etter värre. Jag vill göra slut med det mesta i mitt liv, kanske till och med själva livet. Jag blir ett monster invärtes. Mot mig själv. Och hela detta år har alla lopp råkat hamna på de värsta dagarna, dagen innan eller samma dag. Ni som vet hur det är förstår vilken prestation det är att överhuvudtaget anstränga sig de dagarna.

Om man drar den tanken längre så borde man fan ha någon procentuell avvägning var i menstruationscykeln du befinner dig (sägs att dag 18-28 har du sämre kapacitet, veckan efter mens den bästa).

Det har varit en mycket intensiv helg och jag har varit rätt hög med mycket energi (trots mitt i PMS) och i dag kom tomheten. Precis som efter en högprestation så blir man lite postdepressed. Separationsångest till det man nyss varit med om. Alla härliga möten, all härlig energi runtomkring, all träning som jag fan klarade av sånär som när sendraget i tårna försökte förstöra allt (jävla PMS *skojar).

Nu är jag där igen alltså. Jag tror jag ska isolera mig i några dagar så ni inte berörs eller störs. Gå och köpa mina cravings/trösta mig i fred, gömma den uppsvullna magen i stora kläder. Ja ni fattar.

Jag har inte haft tur sista året med de samhällets människor jag mött när tragedier inträffar men jag har fan haft tur med vilka vänner jag har runtomkring. Ni kan inte bli för många även om det är få förunnat. Jag vet också att några har kommit i kläm då sorgen och PMS har kommit i vägen. Jag beklagar det.

För ett tag sedan hittade jag dock rätt människa som inte skulle pracka på mig lyckopiller för PMS besvär och som förstod var mitt problem ligger (fast jag nämnde inte min sorg faktiskt, tycker det var irrelevant även om..ja) så nu klipper jag PMS strängen till förmån för hormonerna. Ser ingen annan utväg om jag ska få ordning på mig själv och resultaten ;). Samt försöka ha kvar alla mina relationer. Det är iaf ett sätt att gå. Jamen jag försöker juh!

Sen att jag tycker att det är ett satans otyg att vi kvinnor ska behöva underkasta oss extra hormoner då jag inte är alldeles övertygad om att det är så himla nyttigt - oavsett om det är för PMS eller för att inte bli gravida/för att det "alltid" är vi kvinnor som drar kortaste strået.

Och nä, alldeles rätt tänkt - jag har inte stora bröst längre.