Ja nu är det mensdagen, alltså dagen då mensen kommer smygande och med de biverkningarna som svaghet i kroppen, frusenhet, nedstämdhet, till och med illamående där ett tag.
Träffade min fd kollega på lunch i dag, lite ogenomtänkt. Alltså jag har ställt in det 5 ggr redan så jag ville inte göra det ännu en gång - men just i dag var ingen bra dag att ses. Inte för PMS även om det möjligen förstärkte vissa känslor, M påminner rätt mycket om brorsan. Ja nu blir jag ledsen bara jag skriver det. Klumpen i halsen är tillbaka, mina kinder hettar och jag vill inget annat än att gråta. Mungiporna förvrids nedåt i min vilja att inte släppa på lipen.
Jag är så rädd för att inte sluta om jag börjar. Och jag pallar inte nu. Behöver den energi jag har till att slutföra en grej.
Till viss del utseendet men så mycket annat. Viljan att berätta om det han brinner för, ja det är rätt mkt som sagt.
Jaha så där rann energin av mig - missförstå mig inte, det var ju på nåt skruvat sätt också "mysigt" att få återuppliva brorsan hur fan skriver jag nu. Återuppleva. Fuck.
Well. Jävla PMS då.
Jag tvingade iväg mig på lätt träning sen i em. Kanske bra trots att jag inte mådde så bra. Men jag hade ingen energi men fick faktiskt energi av det passet för att det inte var så ansträngande!
Att både vilja släppa på gråten och inte. Erkänna att jag tycker en smula synd om mig själv. Skulle vilja ha en naken helkroppsmassage i tystnad, utan sexuella preferenser, med vacker musik, tända ljus, värme, vågskvalp, olja.
Äh det är väl närhet jag vill ha. Men ändå inte liksom. Bort, jag vill inte visa mig svag. Jag vill inte visa mig. Jag vill inte visa. Jag vill inte. Jag vill. Bort.
Freud hade nog rätt ändå. Om mig iaf.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar