Hälsenan protesterar.

Bildförsök 1 - mina andetag kom i vägen..

När jag äntligen kommit mig ut ett par gånger så har jag uppmärksammat hur stel jag är i hälsenorna framförallt höger. Det är värst inledningsvis och jag kan fortsätta springa men frågan är hur jag ska hantera det nu. Trist när jag ändå funnit någon slags glädje med att springa, kanske mer att komma ut i naturen än just att jag springer och faktiskt det klyschiga "rensa tankarna."

Bildförsök 2 - inte så dumma hoods jag springer i

Jag är rätt säker på att det beror på att jag sprungit lite för långt i mina Inov-8 200 g. Dock har jag väl tänkt att mina fötter, ligament, senor etc redan skulle ha varit inkörda för barfotaskor då Merrell skorna i stort sett aldrig gett mig några problem, inte ens inledningsvis. Å andra sidan gick jag med dem hela förra hösten då jag inte hade motivation till att träna.

Dessutom har jag inte cyklat denna höst i den utsträckning jag förr gjorde. Så parallellt med barfotaskor har det blivit rätt mycket högklackat - de kontrasterna är inte så kompatibla.

Jag är inte så planerande av mig (därför ingen bra triathlet) så pannlampan var urladdad och jag hade väl inte torkat av pulsbandet ordentligt så enheterna hoppade fram och tillbaka på pulsklockan. Det kan vara en insats bara att kunna slappna av och springa trots att man inte vet hur långt osv.

Min syster ska på långresa och det gör hon alldeles rätt i men visst är jag orolig. Samtalet gled förstås också in på alla känslor vi har kring vad som hände på dagen T (T som i Thomas och Tragedi). Vi inom familjen räknar ju tiden som före och efter den numer. Tyvärr (ännu ett T). Finns mkt ilska kvar mot vissa personer och saker. Säkert onödigt och energikrävande men att förlåta är nog ett för stort steg ännu. Speciellt när personer försöker komma undan, skylla ifrån, fega. När folk lägger sig platt har man lättare att vara generös, inte sant.

En av Thomas bästa vänner hörde av sig sent på födelsedagen. Han ville gärna träffa mig när jag kommer upp nästa gång. Jag kunde läsa mig till hans saknad och den värmer förstås även om det också smärtar. De umgicks inte så mkt på fritiden, spec kanske då han har typ 4-5 barn minns inte riktigt utan de var team på arbetet. Piff och puff. Knoll och Tott. Jag är ändå glad att han vänder sig till mig nu så att säga. Det säger lite.

Om du frågar mig, jag förstår det fortfarande inte och jag får ett sug i magen och själen varje gång tanken berättar det för mig. Eller ögonen glider mot hans foto. Jag och syrran pratar om det.