Jag är fast i kortisolets grepp. Jag stressar både inåt och utåt, hinner varken med det ena el andra. Maten som jag nämnt tidigare, får lämna plats åt t ex badtjatet, sistaminutengrejer osv. Inte bra. Så kortisolet håller fast mig med järnhand runt midjan.
Finns mycket man kan säga om kortisol. Vi som äter Levaxin kan ju faktiskt få problem med nivåerna av sådana skäl också, alltså att dosering och upptag inte riktigt fungerar men kortisol utsöndras ju vid stress och för lite sömn och båda de sakerna är jag inte bra på. Det handlar ju om planering i ganska god grad men om man hamnar i ett läge där det inte finns utrymme för att ha framförhållning så är det ju rätt kört.
Men i dag och i morgon ska jag jobba på det tänkte jag. Varför bokar jag då upp mig på massage mitt i allt? Visdomstandskontroll och fixar massa film? Träning måste jag också sluta med att utesluta, det har jag gjort i två månader nu. Kom igång rätt hyfsat efter januari med gym, började springa lite i april och sen efter Lidingö Ultra 4 maj tog det stopp igen. Varken gym eller springa blev det.
Men nu, basta! De här två dagarna ska jag börja rita upp nån slags rutin tänkte jag. Lite spring, lite gym, lite utrymme för annan träning.
Magen fungerar inte heller vid stress så det är en bit jag måste ta tag i igen. Min mage är en tvärtommage i det fallet antar jag. Samma sak om jag åker utomlands, byter miljöer osv. Hopplöst.
Uppdatering. Det jag skrev här ovan var för sex timmar sedan. Har jag påbörjat någon planering? Nej jag gick på massage och fastnade sedan i samtal, diskussion, livsfilosofier - en del av spänningar och sorg kom ut - och klockan blev plötsligt 12.35. Hem och fixa mat (tog iof 10 min bara), dottern kommer hem och vi blir bjudna på fika hos en annan granne. Jag lägger i tvätt och sedan går vi dit. Nu har vi nyss kommit därifrån och typ nästan hela dagen har gått. Jag känner mig lite lätt illamående och undrar om det är för att jag inte druckit tillräckligt sedan massagen. Kan vara. Det satt verkligen hårt inne och hon fick jobba med min kropp. Allt släppte heller inte.
Jag inser dock att jag nog har en av de mest "rättvisa" bloggarna. Vi människor är komplexa och det är endast ett fåtal som verkligen är så enkla som många av oss vill påskina. Vi har mycket bagage som vi slänger ut här och där. I missnöje och missunnsamhet, dålig kamratskap, egocentricitet, skitsnack, kontrollbehov och bevakande. Vi väljer att visa vissa sidor och marknadsför de så stenhårt att de blir en del av oss, vår identitet mot andra - och många andra sidor förblir obearbetade och i låsta positioner.
Ja man kan välja att inspireras av människor med renodlade tränings, hälso, fashionbloggar - och tro att lyckan och värdestämpeln hittas därigenom. Vi kan fortsätta att flasha med statussymboler, snygga outfits, trimmade kroppar, fixade tuttar och shoppa oss fördärvade - vi kan fortsätta lägga ut det valda på Instagram, fejsbook, sitta böjd över mobilen i all oändlighet.
Många tycker det är lycka så fine. Och så länge det finns "köpare" till vår ytliga värld så finns det också offer (alla hens som väljer partner efter yta och utåt, nytta och praktiskt - företag som anställer efter yta och utåt, vänner som väljer umgänge efter yta och utåt etc).
Jag skriver förstås både blottat och tungt ibland. Dumt också. Sätter saker på sin spets och är provokativ. Saker som kan få er att hurva och tycka att det är obekvämt, bli less på mig och mina utläggningar om sorg och känslor. Att jag påstår saker som jag inte har en aning om osv. Absolut, så är det också. Oftast är det ju det att vi inte vet vad andra har för bagage, vi dömer efter egna preferenser och värderingar.
Vi är också fostrade till att tycka att vissa saker är ok och vissa inte. Till och med att vissa människor är bättre än andra. De som syns i media och de som är smala och framgångsrika. Vi vill gärna synas och vara tillsammans med dessa människor. Så till den grad att vi slutar tänka efter. Vi känner inte oss själva utan vi söker något som kan bekräfta eller tillfredsställa ett yttre behov och föreställning.
Det är intressant hur vi väljer partners, vänner eller hur de väljer oss. Fyller vi ett syfte i deras liv och tvärtom? Något utöver det vi kallar åtrå och kärlek. Varför flyr vi ibland, trots att vi hade en känsla att det var något bra? Varför stannar vi kvar när vi har känslan att det inte är bra?
Starka människor som inte kompromissar med sig själva
är ofta ensamma. Också människor som är ärliga och utan uppsåt. Genuina och
smarta. Inte sällan ser de bra ut dessutom. Hu, vilket hot dessa människor är, inte sant? Därför är de också lättåtkomliga för skitsnack och missunnsamhet.
Hm jag blev nog inspirerad av dagens diskussioner. Dagens iakttagelser. Se dig omkring, se på dig själv och har du inte börjat reflektera hur du själv är och fungerar i olika situationer, är andra värda dig och hur tänker du om andra - såna grejer, så do it. Livet är för kort för att följa med strömmen, göra saker för att det ser bra ut för andra, umgås med folk som stjäl din energi osv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar