Häromdagen la fina Madelinn ut ett blogginlägg som formligen exploderade i massa delningar samt egna blogginlägg i samma ämne.
Madelinn har helt rätt. Även Anna Karin och de andra som skrivit och finns länkade i Anna Karins inlägg.
Men svårt att komma åt misstänker jag ändå. Lite som att de med pengar säger att pengar inte betyder något, eller? Jag menar Madelinn och många andra fitnessbrudar har en kropp som många dreglar över. Tjejer mest misstänker jag. Fortfarande är det så att många killar gärna vill ha lite former på en tjej och oftast inget sexpack (fast jag hoppas att killar gillar sina/oss tjejer oavsett om de/vi vill ha sexpack eller inte, hur vi är formade, stöpta osv).
Anna Karin och de andra tjejerna är också instruktörer och rör sig i en värld där de hela tiden jämförs med andra, rätt stor missunnsamhet i branschen trots att det skapas många nätverk, event och umgänge.
Vill man t ex gå till en PT som inte ser vältränad ut?
Och vad gäller killar. En del pumpar och pumpar och blir som SvampBob. Själva tycker de det är skitsnyggt, andra killar avundas medan många av oss tjejer tycker det är lite läskigt med såna kroppar. Alltså, många gånger har vi själva ideal som vi kämpar med att nå som andra ser förbi. Det är ju ändå inte det som är viktigt. Och vad är hållbart i längden? Många skulle tjäna på att personlighetsutvecklas säger jag. Men en snygg kropp till charmiga ögon och djup, insikt och intelligens - ja suck inte lätt det här.
Som sagt, gränserna är hårfina. En del inspireras verkligen av snygga kroppar medan andra bara slår huvudet blodigt i väggen och mår dåligt av sånt. Och lätt för de som har de där åtråvärda kropparna och framförallt vet hur man ska nå dit - att säga att vi andra ska sluta tråna efter tonade muskler, vi ska bara vara glaaaada när vi dansar zumba eller springer ett varv i skogen. Ni fattar.
Det var faktiskt inte länge sedan en tjej som enligt utsago har Sveriges populäraste träningsblogg, skrev något liknande. Hon fick massor av bra kritik men också massor av dålig. Hur kunde hon skriva så men själv flasha sig på framsidan med bar mage. Och så vidare.
Det är inte konstigt att de inom tränings- och idrottsvärlden har en stor andel ätstörningar och "missbruk". Mycket mer än vad du eller jag kan tro ens i vår vildaste. Även friskvårdskonsulenter, elitidrottare och de som så sunt ler mot oss i tidningar och teve. Yes de är fast i osunt leverne men kanske inte så som du eller jag. De är också fast i bekräftelsegarnet, tävlingsinstinkten som driver de att "lyckas" med sin kropp, sina resultat - på bekostnad - många drivs av sina tränare och inte minst alla våra barn och ungdomar utsätts nog för mer krav än vad som är bra.
Men, jag står bakom varje försök till att lyfta frågan varför vi tycker det är så viktigt med just sexpacket, sätta ut bilder el statusar för likes, selfies till höger och vänster. Alltså på riktigt fundera på varför. Vad är det som fattas oss i vårt "verkliga" liv? Eller är sociala medier vårt verkliga liv numer. Eller vi har två liv som vi växlar mellan? Vad hände från att vi inte hade internet och mobiler till nu?
Och är det snygg kropp som räknas som lyckat numer framför allt annat?
Vad hände med att vara medveten om vad som är hälsosamt men tillåta sig vara mänsklig och "fejla" - nej inte fejla, leva..? Att träna för att man älskar det, gör kroppen en tjänst, vill vara rörlig ett längre tag, hitta nya sociala sammanhang? Jag tycker det räcker så gott så.
Ändå kan jag heller inte undgå att titta på mig själv och fundera på om jag nånsin kommer bli av med allt flufffluff, hur bra än kroppen fungerar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar