I lördags fanns ingen chans el tid att snöa in i andra tankar än vad jag gjorde just där och då. Å sen var jag ju så trött. Bra på ett sätt - det funkar alltså att luras med fysisk utmaning.
Varje gång jag går till terapeuten tänker jag att "i dag har jag inget att säga", "jag kommer inte bli ledsen." Slutar alltid med att jag är ledsen och att jag pratar. I dag tog dock orden slut innan timmen gjorde det. Jag var så krampaktigt ledsen så jag hade syrebrist och kraschade.
Jag vill inte säga mer än så. Skulle på ett sätt inget hellre vilja delge hur man kan må och tänka och känna men samtidigt är det liksom min sorg nu - alltså så svårt att förklara, hur ska jag ens tro att ni vill höra eller kan förstå. Jag har ingen tilltro till nåt av det. Men no fense! Jag kan trösta er med att jag hade inte heller förstått om jag inte drabbats av det själv.
Kan ni förstå att man inte vill öppna post? Att man får sociala fobier av folksamlingar, träffa folk man känner etc?
Hur barnsligt överglad man blir av presenter, uppmuntran och en tanke? Att vara uppbokad på dagarna gör en jättestressad. Alla fula tankar som kommer stundom. Well, inte lätt att tänka sig va. Inte heller vilken jävla sörja ett dödsfall kan ge i stora vida cirklar runtomkring.
Min terapeut kramade om mig länge och tittade oroligt på mig när jag skulle gå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar