Kanske dags att prata lite om mig själv. Inte för att det är så intressant egentligen men jag tänker att om man ger en massa tips hit och dit så måste man ju någonstans ha en verifikation, en referens till vad man pratar om. Jag vet att många har haft mig som förebild och inspiration, den bilden kan definitivt vara borta nu - jag vet ärligt talat inte. Jag känner heller ingen press på mig att fortsätta vara det men samtidigt så har jag lärt mig rätt mycket under de här åren där jag testat många olika träningsformer, kommit i kontakt med många olika träningsprofiler och träningsfilosofier. Jag har en del att dela med mig av och gör gärna det.
Inte minst mina omständigheter som ensamstående med två yngre barn som bor hos mig 100 % utan närboende pappa, mor- eller farföräldrar. Hur många är det som säger att de inte hinner träna? Jag som sliter med ensam ekonomi i en värdelös BRF som bara höjer kostnaderna så att jag snart inte har råd att bo kvar. Som har en f d man som är så bitter att han fortfarande efter fem år motarbetar så mycket han kan och gladeligen skulle se mig i sank, betalar heller ingenting för sina barn. Jag förväntas gå på alla föräldramöten, skolhappenings, samla pengar, fixa matsäck, köpa lika dyra konsumtionsprylar som "alla andra barn får", det är läxor, aktiviteter och någon gång också VAB. Jag hamnade i sorg och förlorade mitt jobb.
Listan kan göras lång. Jag är ensam om det mesta men har ändå fixat att träna och jag jämförs och mäts mot människor som har så mycket bättre förutsättningar. Borde inte jag få handikapp vid varje tävling? Borde inte jag få pris som vardagshjälte (min 74 åriga grannes önskan). Borde inte jag få slippa missunnsamma människor (tro mig de finns och jag kan absolut inte förstå hur jag kan missunnas något).
Men det är väl så, jag står fortfarande på benen. Och jag har inte prioriterat eller sökt som en galning efter/nöjt mig med en ny man (som många i desperation gör). Jag är kärleksfull och har fina barn och fin familj. Jag kan fortfarande skratta och ha energi även om nu allt annat jag kämpar med toppades med min brors tragiska förolyckande. Visst är det konstigt? Jag borde ligga inlagd på psyket vid det här laget. Jag är skrämmande. Jag är ett hot mot alla andra som tycker synd om sig själva eller tycker de är snyggare än jag (men det är lite en annan diskussion :)).
Jag har gått upp rätt många kilo sedan den tragiska olyckan hände. För den här toppen på allt gjorde trots allt att jag inte fixade att träna. Träning handlar om motivation och hur kan man ha motivation i sorg? Men jag är inte arg på mig själv, hur kan jag bli det?
Jag har dock kunnat träna sista månaden. Jag har ännu inte fått lust till snabba löprundor men i övrigt så känner jag att styrka och lust till att träna sitter där igen. Träningen har vänts till ett utlopp för alla mina känslor. Det är dock aggression, sorg och frustration snarare än träningsglädje. Men jag känner ändå glädje över alla andra som tränar och vill må bra ! Och strax ska jag köra igång med mina adepter igen, på eget bevåg har de inte velat belasta mig trots att jag själv tyckt att jag kunnat jobba med dem redan i höstas men det är klart att jag är i bättre balans nu.
Men nu är det dags trots allt att tänka till. Jag jobbar på ett gym ibland och måste känna mig bekväm i min egen kropp. När till och med min syrra medger att jag blivit en tjockis. Nåja, kanske inte de orden men hon är ju diplomat. När det känns som att jag har två underställsbrallor under jeansen och muffinsjäsningen har nått sitt max över byxlinningen. När jag inte ens kan ha mina sportbh:s utan att orsaka skavsår.
Att tuttarna visat oanad förmåga till att återgå till en del av sin forna glans har uppskattats av vissa förstås men jag känner det som att jag har fått ovälkommet besök. Jobbigt med big tits!
Så nu börjar jag med två förändringar. Inte äta efter klockan 20.30 och i säng vid 22. Sömn är oerhört viktigt för återhämtning samt att undvika för mycket påslag av stresshormonet kortisol som sägs ligga bakom mångas bukfetma. Hör gärna av dig till mig med vilka förändringar du gör/har gjort. Eller hör av dig till mig ändå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar