Jobbiga dagar. Allt kommer över mig med full kraft och jag och syrran pratar i termer som att vi är bakis. Anspänningen med dessa helger, att det är så påtagligt att någon saknas, att man helt enkelt saknar så himla mycket. Att det är ett nytt år kanske kan tyckas att det är start på något nytt men för oss är det lika sorgligt - ett nytt år som inte är en del av Thomas, alltså en annan sida av myntet.
Jag förstår mer och mer att andra inte kan förstå, man måste vara invigd så att säga och det kan man ju lätt vara utan. Men nu är jag och min familj där och insikter klubbar oss i ansiktet mer el mindre dagligen.
Känslan och behovet att bryta vissa vanor, göra annat - äh det är så mycket som säkert låter oförståeligt, knasigt, ologiskt, dumt och så vidare men som jag och syrran brottas med hela tiden.
Åsså denna känsla av att "måsta visa sig normal, på G, skämta lite" - att försöka leva upp till andras förväntningar eller tro om att det nu ändå måste vara dags att move on, bli normal, "påverka det man kan påverka" och allt annat jävla tjafs som folk kan vräka ur sig när de inte fattar bättre (dags att börja leva, allt är karma, man får det man förtjänar, man får det man orkar bära) - ja det inom parentes är med något undantag inget någon sagt direkt eller just till mig men det är ju sådana floskler som florerar överallt.
Och, jag är inte bättre själv. Jag har själv pratat om karma förr men jag vet bättre. Och inte bara genom det som hänt. Jag känner folk personligen som inte lever efter karma, som inte förtjänar men oj vad de går segrande och oförstörda ur alla situationer - " ja men det kommer komma ikapp dem " osv osv fortsatta floskler. Det är inget annat än en överlevnads- och tröstestrategi det där.
Hur som, livet är inte rättvist. Det är en konsensus.
Mitt liv och jag är förändrad.
Jag och syrran i ALL ära men våra föräldrar...att förlora sitt barn..
Nej fy fan. Det är tungt.
Om jag skriver något uppmuntrande till dig, skickar en present, ett kort, skriver en glad status eller kommentar på fejsbook - det är ärligt menat promise. Men det tar på krafterna ändå. Men visst känner jag pressen att "visa" att ja.."glöm mig inte typ", "tyck inte att jag är en looser" --
"nu måste hon väl förflytta fokus snart", " nu måste hon väl sluta vara så destruktiv" - ja jag tror de tankarna cirkulerar men hey, jag fokuserar inte på sorg men den kommer över mig ! och tro mig, ibland försöker och lyckas jag trycka undan den men ...känslor är en stark kraft.
Och precis som en vän skrev på fejsbook och som min läkare sa "var glad att du har ett så stort känsloregister, det är inte alla förunnat" - jag börjar förstå det mer och mer. Jobbigt att ha men det är ändå en mer tilldragande egenskap än motsatsen.
Jag får kväljningar och ryggar inför att träffa personer som inte på något sätt beklagat det som hänt, ja så är det. Krävs så lite, betyder oändligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar