Jag borde vetat bättre än att boka in ett möte med min psykotant i dag. Det funkade inte efter att jag hade varit uppe i Norrbotten sist och det funkade sannerligen inte nu heller. Jag har haft en shitto fm. Av sorg blir man trött, så ofantligt trött där man helst skulle se att man kunde sova bort allt.
Vistelsen i Luleå nu under jul har ju varit så bra som den kan vara under rådande omständigheter. Däremot så kände jag att jag själv i den mån det gick faktiskt förträngde allt. Det var en ny insikt och känsla. Jag är som en vandrande sjö med det där bräckliga isskalet på. Ibland funkar det att gå på men man vet aldrig när man sjunker igenom. Ja jag skrev vandrande men jag menar just visuellt att det är en tunn yta som bräserar så fort jag påminns om ödet.
- Om vi inte förstår, hur ska då andra kunna göra det? sa min syster när vi stod vid graven och jag fortfarande är helt övertygad om att allt är ett skämt, vill att allt ska vara ett skämt. Jag sa till Thomas att jag förväntar mig att han dyker upp när som helst!
Ja, tänkte jag då, hur ska andra förstå om vi själva inte gör det. För det går tamejfan inte att förstå!! Bara genom att skriva dessa rader så brister det för mig och då kanske ni i alla fall kan förstå vidden av att leva i en slags overklighetskänsla där man ibland inte kan hejda sorgen, ibland trycker ned den, ibland faktiskt kan tänka och ha energi för annat. Men fortfarande, hela tiden, inte kunna ta in att detta verkligen har hänt. Att förstå att man aldrig kommer få träffa Thomas igen.
Ser att jag fått en kommentar från en tjej som förlorat båda sina föräldrar och sina bröder. Framgår i och för sig inte om hon har någon syster kvar men hallå, det är ju fruktansvärt! Och alla nyheter som visslat förbi under julhelgerna med halkolyckor, bränder, ihjälkörningar osv - jag sörjer med alla som får vara med om det. De efterlevande men också i allra högsta grad de som får sätta livet till.
Hur som, det där bräckliga skalet som ändå höll skapligt för att jag i möjligaste mån undvek att försätta mig i känsliga situationer. Fortfarande tittar jag inte på bilder, jag åkte inte ut till Thomas så mycket som mitt samvete egentligen säger att jag borde ha gjort men jag orkade inte! Samma sak med människor som har beröringspunkt till Thomas - jag vill träffa dem men ändå inte. Tyvärr stöp Thomas sambo och barn i samma flöde. Tyvärr. Jag hade också denna gång svårt för varje gång mina föräldrar, företrädesvis pappa, öppet dök ned i svackorna. Det är så tungt, det är så sorgligt, det är så påtagligt. Och jag får dåligt samvete när jag trycker ifrån mig känslorna men jag var tvungen. Bara helgerna i sig och att jag var däruppe was enough.
Därför köpte jag mig ett träningskort och tränade på rätt bra. Tillsammans med snöskottning, viss skidåkning, någon löprunda, en del promenader, lite kompisträffar men också träffa nya människor, känna lust att låta mig bli bekräftad vilket jag totalt stängt ned i höst - var mitt sätt denna gång.
Allra mest var jag dock med familjen. All läsning och skrivande jag tänkt blev inte av alls.
Så länge barnen var around så var det ju ändå "som vanligt" och det är inga svårigheter att få saker att kretsa kring dem och att också glädjas åt mycket fint under jul och vad samvaro ger. Att känna sig ihågkommen av folk som hör av sig eller kommer förbi är fortfarande lika uppskattat.
Att sedan komma hem och påminnas om den bästa sängen jag i brådskan sålde innan jul för att jag blivit lovad av en kompis att köpa hens fina sängskåp - inte finns kvar, inte heller löftet tydligen..är ju också mindre muntert.
Jag kan höra Thomas röst inom mig, vad han hade sagt om saken och i vilket tonläge.
Jaja, jag ska inte skriva om det sveket så mycket mer då jag fortfarande hoppas att hen ordnar upp saken. Men när money talks då går också vännerna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar