Yngre män.

En 25 årig taxichaufför som vill att jag ska hänga med hem till honom. Hur ställer man sig till det? Man fattar att det är någon slags invit men inte hur allvarligt menad. Lika väl som han testar ungdomligt så ska jag avväga moral. Halva kåren väser "Camilla, go for it" och andra "fy vad pinsamt."
Men jag är en nyfiken person och han ser rar ut. Jag berättar ganska omgående att jag egentligen inte alls är på humör.

Ja så här kan en story börja. När jag i dag ringde till min kompis i förtvivlan över alla känslor som rusar i mig, hur riktigt rejält ledsen och nere jag är, det är verkligen så att jag inte fattar, jag kan inte fatta för mitt liv att det är sant att min bror är borta. Och vad det innebär för hela mitt liv framöver. Jag bara gråter. Ja hon var så bra, tack P. Samtalet flöt så småningom över till annat och hon, som också läser min blogg nämner att hon tycker det är synd att jag inte gick hem med någon den där kvällen i Luleå. Då skrattar jag. Jag förstår.., det är sånt ni vill läsa om. Också. Och hon är inte ensam, I ´ve heard.

De senaste två åren har jag inte träffat någon tillräckligt intressant man, vi kan börja där. Eller jo säkert intressant men inte tillräckligt bra. Det är detaljer som avgör och jag förstår att jag börjar bli en käring. En som bara hittar fel. Men snart kommer det vända förstås och jag tar första bästa som vill ha mig. Är det inte så?
Nu skojar jag lite och raljerar över läget men det är naturligtvis en mer komplex fråga än så. Som singel har jag aldrig letat efter en ny om jag så säger. Runt omkring mig ser jag vänner och bekanta som jagar järnet på sina barnlediga veckor, massa dejter hit några dejter dit, middagar, sex, sex, sex, bekräftelse, tandgnissel, ibland skratt men naturligtvis också mycket längtan inblandad. Men all denna energi som det tar?? Alla bortkastade timmar? Förvisso kan det ju ge utdelning också.
Och tillräckligt ofta har jag också sett hur folk gängar sig rätt snabbt om de får chansen, för att de "nöjer sig." Man vill så gärna ha någon att det där med kärlek, det innersta pirret aldrig ens kommer uppstå och man nöjer sig med det. Kan ju förvisso växa fram.. Jag har diskuterat det där otaliga gånger med olika människor och ibland kan jag köpa att det är bättre att känna sig trygg än vild passion. Liksom stadigare att bygga på. Så jag undrar när jag kommer till det stadiet att jag nöjer mig med att åtminstone eller bara "tycka om." Eller, kanske börjar tänka praktiskt..jag vill ju renovera hemma så en händig karl är ju inte fel. Efter att renoveringen är gjord kanske jag ska träffa en mäklare..men en liten affär med en jurist däremellan eller ja åtminstone en revisor för det är ju dags snart. Men livet med en rockstjärna ..nej kanske inte det.

Åsså var det där med poliser. Senaste två åren har jag dejtat 3, eller är det fyra? Den ena var för smal och ung (tyckte jag då), den andre var för självupptagen (Säpo ni fattar) och den tredje (det var bara 3) han..hade någon diagnos. Men vi var ju mest ihop och det tog ett tag att fatta, jag fattade det nog inte förrän jag försökte avsluta. Det förstod nämligen inte han. Konstigt nog var det inte förrän jag berättade att min bror hade dött som han faktiskt försvann.

Jag brukar säga att man brukar få nöja sig med 2/3 i bästa fall och då menar jag att bra allroundkemi (man kommer bra överens, man klickar intellektuellt, man tycker om det man ser), bra sex (-uell kemi) och bra kyssar det är 3/3 men oftast är ju snälla män föga intressanta, de som är bra i sängen är kanske inte bra på att kyssas eller tillräckligt snygg eller ja hur det nu kan vara. Jag vet inte om storleken på penis ska ingå i bra sex eller om det ska ha en egen kategori. Tyvärr blir man inte kär per automatik även om man hittar en 3/3. Den där kärleken tenderar att hitta -3-1/3 och ändå övertyga.

Så jag är inte så lättimpad. Mina två senaste åren har varit stadiga 2/3 i bästa fall och jag har svårt att nöja mig med det. Fast sanningen är ju att jag inte blivit kär. Men visst, en jävligt snygg snubbe men..eller en jävligt rik generös snubbe men..eller en jäkel i sängen men..ja sådär tänker jag ibland när jag ska försöka klura ut hur jag tror att jag vill ha det. Fast med tanke på att jag har barnen 100 % så har jag ändå kommit fram till att ingen vill ha mig. Ja om de visste hur bra i sängen de får, och tillräckligt god mat och ett underbart fjällställe sen är jag hyggligt smart och intellektuell, bra på att kyssas och en fin kamrat men rik på pengar är jag ju inte och inte kan jag sy. Och jag går sällan på lokal.

Ibland tänker jag att jag måste hitta någon snart när "alla andra" tjatar för visst är det så att det är konstigt om någon i bekantskapskretsen inte är märkbart intresserade av att skaffa sig sällskap? Det är något lurt. Vad är det för fel?

Så grattis ni som verkligen (!) är nöjda med ert/har ett bra förhållande. När jag rör mig i sammanhang så bråkar par i kön, ser uttråkade ut i varandras sällskap, upprörda samtal i telefon - jag hör bland kompisar om alla svartsjukedramer, kontrollerande, vardagsträta - är det bättre än det jag har? Jo man räknas mer, man är lite snäpp bättre än andra om man inte är singel.
Man är inget hot och ingen loser.

Många stannar kvar i sina äktenskap, förhållanden av både det skälet och att man har barn. Det är en ädel tanke och funkar det så har ni min stora respekt. Men jag vet också att det förekommer mycket bråk i såna konstellationer som absolut inte är bättre för barnen att få utstå. Men vi lever i en värld som hyllar tvåsamheten och berömmer deras medlemmar no matter what och så länge det är så kommer jag inte få billigare resor om jag reser ensam med mina två barn.

Men hallå vart tog sexet vägen? Den där brusande ungdomliga MILF sammanstötningen som får Storforsen att blekna i jämförelse? Jo den finns där, nånstans mellan raderna. Jag måste bara fundera på hur det får mig att framställas. Alla som känner mig eller ännu hellre som varit med om något liknande förstår ju att lusten och det köttsliga behovet inte är eller har varit prioriterat. Inget jag ens har funderat på. Samtidigt så är ju en del oroliga för mig och vill att jag ska börja "leva." Andra vill sätta på mig. Så har livet sett ut i århundraden och kommer således fortsätta så och tur är väl det.

Jag provar mina vägar för att må bra igen och det är aldrig fel att bli uppvaktad. Och med tanke på hur jag testade (el testar) mig fram, genom att kasta mitt tillstånd i ansiktet på folk - så har jag kommit över min skräck för yngre män. De har levererat bäst. Det finns fina unga män därute, att jag inte träffade någon av dem när jag var i samma ålder?