Ultra är planen.

I dag har jag cyklat i snömodd och 5 minusgrader, sprungit rumpan kall i Hagaparken och haft löpstyrkepass. Inga tuffa pass i sig där cyklingen klart framstår som det jobbigaste men om man är osäker på sin status bör man nog skala av det man kan. I det här fallet  hade jag ju kunnat åka kollektivt till träningen.

Jag förbisåg att lyssna på kroppen, vilket jag vurmar starkt för i mitt senaste inlägg - jag har också skrivit och lovat att gå och lägga mig kl 22 som en led i min förändring men bröt det redan i går kväll (efter 2 dgr). Men så funkar det när livet kommer emellan eller om man som jag har svårt att underkasta sig restriktioner. Trots att sömn är bland det viktigaste för att lyckas med både återhämtning och viktnedgång.

Jag har inte varit 100 i veckan men beror det på denna sorg jag har och "bakfylla" från alla helger eller beror det på att jag har någon infektionsskit i kroppen? Kanske en kombination. Det som gjorde att jag ville iväg är för att jag har betalat för skiten. Jag hör hur dumt det låter men det är en del av sanningen. En annan är att jag vet att om jag inte drar dit första gången då går jag inte dit alls. Mina föräldrar betalade för en gitarrkurs när jag gick i åttan men jag hittade inte dit första gången och då blev det inget alls därefter heller.

Jag har sagt det förr, olyckan har lett till en del infall från min sida och ett av dem var att jag fick för mig att vara med i en träningsgrupp inför Lidingö Ultra. Jag sprang det loppet förra året utan träningsschema, ja utan någon större träning alls och runt kom jag men med knäbesvär som tack.
Jag har inga direkta ambitioner med loppet utan jag famlar blint efter att hitta "det" som ska göra att jag kommer tillbaka vikt och träningsmässigt. Att anmäla sig till ett nytt ställe med nytt umgänge är kanske en del av tanken jag hade.

Va, de har inte plogat cykelbanorna. Jag sladdar fram i snömodden, dubbdäck fram som jag endast har. Det är tungt och jag är stressad. Överraskande kallt känns det också. Och skulle inte jag till Sveavägen 152, det finns ju inte? Stön, jag är ju i sista minuten. Tar fram mobilen och får fram en annan adress som också är fel. Varför läser jag aldrig igenom information jag får? När jag sprang Lidingöloppet så stod jag i kisskön när någon vänlig själ berättade att jag skulle starta 20 minuter senare och hade 2 km till start..

När jag hittar rätt har gruppen givetvis sprungit iväg. Jag tar det lugnt och lägger in min väska i skåpet. Springer iväg mot Hagaparken och roar mig själv i spåren tills jag vänder tillbaka för att inte missa styrkepasset i alla fall. Jag är kall och rumpan känns värst. Kläderna är alldeles blöta, det måste vara rätt fuktigt ute. Byter om till innekläder och sätter mig och väntar. Och väntar. Ser ett gäng komma in och hallå när är det där styrkepasset egentligen?
Till slut, en tjej jag känner igen. Jag hänger på mot gymmet och frågar "är ni ultragänget". Nej, men de visar mig till salen där de är. Där styrkepasset redan startat. Stön.

Jag är stark i de övningar de visar. Glänser lite när jag kan och håller andan för att verka oberörd. Ja-a det gör jag för vet ni. Jag kan egentligen inte sluta stirra i speglarna, jag är så tjock! Som en liten köttbulle som går omkring. Jag är övertygad om att de andra tänker "tror hon att hon kan springa 5 mil"? Och då måste jag ju få glänsa där jag kan. Ni har väl hört de "nya" rönen att det är bättre att vara lite rund men vältränad i stället för smal och svag. Säger väl sig själv i och för sig men det är lätt att luras av att alla smala personer är i bättre form.

Så lite avrundning med att snacka om träningsupplägget. Jag tycker det verkar för lite med tre löppass i veckan och ett styrkepass. Jag vill ju träna mer! Och det kommer jag göra också. Om inte annat så för att se om jag har stjälper mig själv till en sämre tid eller inte i slutändan. Det är en utmaning som passar mig bättre.
Vi får ju träna hur vi vill men träningsupplägget är framtaget och uppbyggt i en periodisering där man gradvis ökar intensiteten och då "ska" man inte träna annat än just vad schemat säger. Och visst, intervallträning sliter på kroppen och för att vara en bra löpare är det lagom med styrketräning som gäller men jag är ingen löpare och kommer aldrig bli, det vill säga jag har ingen löparkropp i sikte så jag kommer träna lite som jag vill men med schemat i bakhuvudet misstänker jag. Fast man kan ju undra varför jag då anmäler mig till en sådan här grej.

Resultatlistan är inte viktig i sammanhanget. Det viktigaste är att jag kan börja må så bra jag nu förmår och att det som kan ge mig annat att tänka på det ska jag bejaka i den mån jag orkar.

Försökte torka mina kläder i bastun en stund. Jag var så kall. Klädde på mig allt jag hade och cyklade hemåt. Nu hittade jag också en smartare väg. Och jobbigt så in i gatan var det. Ett tag tänkte jag hoppa av cykeln och leda den men ack så roligt ska vi inte ha det. Kom hem, tog mig en proteinmacka, ok två och hoppade i badet. Kände mig oerhört trött och tänkte att jag kanske gjort mig själv en otjänst. Somnade. Orkade nästan inte ta mig ur sedan och inga barn som kollat vart jag tog vägen. Synd om mig.

Men nu känns det fint och nu är det dags att äta något ordentligt. Borde ha tagit kort förresten.