En utekväll i Luleå.

Min kompis lyste med sin frånvaro. Vi hade pratat om att gå ut men nu svarade hon inte när jag försökte nå henne. Kvällen gick och jag mådde inte dåligt av att umgås med föräldrarna i och för sig. Gott vin drack jag också. Men när klockan blev nio så var jag rastlös ändå - det var min sista kväll i Luleå, jag hade inte gått ut alls under hela julhelgen. Men stopp, det var inget självändamål och jag brukar inte gå ut i Luleå för den delen heller. Allra minst senaste halvåret har jag väl haft någon lust överhuvudtaget.
Men fasan för att träffa på någon som skulle "veta vem jag är" eller liknande som jag känt tidigare under jul fanns inte nu. Nu var jag bara rastlös, jag hade ju haft många andra sena kvällar och kroppen var inställd på det.

Åker in till stan denna trettondagsafton. I 18 bitiga minusgrader. Väljer ändå det uteställe som har kö utanför. Snacka om pucko. Typiskt svennetänkande om att då måste det vara bäst där. Tittar mig omkring, tycker att folk ser "äldre" ut. "Grabbarna" som står runt mig snackar och jag ser deras svepande blickar som nuddar mig varje gång. Till slut tilltalar en av dem mig och jag svarar förstrött att jag inte lyssnat på deras snack.
"Men varför står man här?" säger jag i nästa sekund och de skrattar gott. "Det kanske bara är äldre som går hit?" fortsätter jag. De tittar på mig och han med den mycket ärrade hyn svarar lite halvspydigt att "du är väl också det".
"Det var inte så jag menade" försöker jag och ja, jag menar det så också men var ställe brukar väl ha sin publik? Ärrkillen fortsätter att hävda att jag måste ha sagt så för att hans kompis ser äldre ut än vad han är men hallå, nej det var inte så jag tänkte.
Kommer ganska snart in och visst är det en hyfsat blandad publik men med gubbtantig inramning så jag går vidare till Olivers.

Där är det mer likt ett kryssningsbar i och för sig men de spelar faktiskt bra dansmusik. Jag går först runt bara och kollar om jag verkligen vill stanna där. Och nej helst vill jag åka hem eller få veta var man får mest ut av att vara denna afton. Jag hade lika gärna kunnat sitta och spela sällskapsspel i ett stort gäng.

Jag bestämmer mig för att vara kvar en stund. Ringer min kompis igen utan framgång. Känns ju nästan lite förnedrande men då jag vet att man ibland kan bli glad att få ett hjälpande samtal om man fastnat i något annat så är det nog ok. Hon hade också vetat var man skulle befinna sig denna afton samt känner mycket folk i stan. Beställer in en fyra GT. Perfekt att stå och zippa på under obestämd tid. I ögonvrån lägger jag direkt märke till den där snubben som zoomar in mig. Gah, så uppenbart. Hela hans kroppsspråk vrider sig mot mig trots hans försök att oberört stå och betrakta omgivningen. Hips vips är han inte två meter ifrån mig på min högra sida utan på min vänstra sida, armbåge mot armbåge. Jag låtsas fortfarande inte om honom.
"Vad dricker du för något?".."Ser gott ut, jag provar också en sån"..
Tiden förflyter. Han frågar spridda frågor om vad jag pysslar med, bor osv. Sedan vill han bjuda på en ny GT till mig ifall jag går med på att gå undan någonstans för att prata lite mer avskilt. Hm, ska jag låta mig köpas? Ok, kör till jag är ju inte här för något speciellt ändå.

När jag säger att jag gillar fjällen så säger han att han har krossat sitt ben så illa från ett 12 meters fall så han inte kan åka slalom något mer. När jag säger att jag inte haft lust att roa mig på ett halvår för att min bror har gått bort så berättar han att han själv "blivit av med en bror men att de var ju sju syskon..". Eh.

Jag tittar väldigt forskande på honom när jag frågar vidare. Hans bror blev ihjälslagen i Sthlm och de skyldiga blev aldrig dömda.
"Sluta titta på mig sådär."
"Men det är ju hemskt. Vad hann han tänka bla bla" . Jag blir uppriktigt väldigt tagen av historien. Och faller ned i egna tankar om min egen förlust förstås.
"Nä se inte så bekymrad ut, nu ska vi ha roligt." Han stryker mig på kinden lite hastigt och frågar om jag sitter kvar medan han besöker toan.

Jag tänker att man kan säga det där på så många olika sätt. Han har ju inte ens frågat vad som hänt min bror, inte ens beklagat. Jag veet, korkat att gå ut på ett ställe där folk vill roa sig och börja prata om detta men jag antar att jag testar gränser överallt.
Jag tänker också att han verkar lite ointellektuell trots trevligt utseende och alla pengar han påstods sig ha. Mest plus får han för att han trodde jag var 30. Men det var ju lite skumt därinne förstås.
Jag går därifrån.

Ställer mig och diggar lite till musiken. Tittar på alla som dansar på det knökade dansgolvet. Det är alla stilar. Blir lite sugen på att dansa men hejdar mig. I kväll har jag lite klass till skillnad mot många tjejer som t ex är klädda helt out of the blue. Både porrigt, billigt, trashigt som tråkigt. De som är oklanderliga ser jag antagligen inte.
Bäst på dansgolvet är en mycket ung kille som bara måste dansa professionellt. Det var rena uppvisningen.
Farsan i Jalla-jalla kommer fram med världens största mage och mustasch och frågar om jag vill dansa lika som en ung överförfriskad kille. Samt barkillen som också påpekar att jag försvann. Jag säger nej till allihopa. Hänvisar till min blyghet.

En snubbe i soffan intill blåstirrar på mig, klart jag känner det. Han försöker få min uppmärksamhet och vill att jag ska sätta mig ned bredvid honom. Jag avböjer och säger att jag behöver stå upp. Han säger upprepade gånger att "jag vill inget med dig och jag tänker inte försöka något med dig men du är väldigt snygg. " Jag bestämmer mig för att inte behöva gå så många meter till, jag kan gärna lyssna på vad han har att säga.

Han frågar om jag jobbar som gyminstruktör efter att han först gissat på kontor i och för sig. Han säger att han tränar själv därför kan han se när någon är vältränad. Jag avfärdar det hela med att jag tappat formen i höst men det vill han inte lyssna på (tack för det).
"Men du tittar ju på mina tuttar!"
Skratt. " Nee jag tittar på kroppen ok jag tittar lite på brösten, de är fina."
"Nej de är verkligen inget speciellt (den här bluffen med för bra bh:s nuförtiden är verkligen falsk marknadsföring) och framförallt inga sillisar."
Och nej sillisar ville han ändå inte ha och han ville ju heller inget med mig ändå hade han ju tidigare sagt.
När han hör att jag bor i Sthlm så berättar han att han har en bror där, med myyyyycket pengar, chef för en ideell organisation minsann. Han berättar lite mer om när han hälsade på sist och jag frågar vad han har för relation till sin bror. Då tittar han lite konfunderat på mig, tystnar lite och frågar varför jag frågar det.
När han säger att de inte ses mycket, bara en gång per år - då vill jag så gärna säga något men jag håller faktiskt tyst.

När jag slickat i mig all credit och även inbillar mig att vakten tittar uppskattande på mig (han har ju ändå uniform) då bestämmer jag mig för att gå. Jag är högst medveten om att det är nu när jag går som det kommer börja hända saker. Sista timmen - och Olivers är de enda som har öppet till tre denna afton. Det rör mig dock inte i ryggen, slipper gärna köttmarknaden.

Går ut i den kyliga natten och blir snart ropad på av en äldre man. Jaaa, han såg äldre ut.
"Såg du?"
"Nej vad då? " säger jag.
"Det var en Hells Angelssnubbe som blev stoppad av vakten. Jag har aldrig sett det förut."
Ok..
Vi går sida vid sida, han berättar om sin gran hemma som hans dotter köpt honom och som barrar som fan. Sedan frågar han och jag berättar att jag är på besök och bor hos mina föräldrar.
"Jag kanske känner din pappa" säger han då och inombords fnissar jag lite. Hur vanligt är det att man liksom säger så. Men det väcker ingen klocka hos honom och jag inser att han är 10 år yngre än min pappa och indirekt förstår jag också att han trodde jag var yngre än vad jag är vilket gladde min bekräftelseresa ytterligare.
Han berättar nöjt att han gått i pension vid 58 års ålder efter 30 år i räddningstjänsten och vill gärna också säga sitt efternamn då han förstår att jag känner folk vid brandkåren samt Luleås sportchef.
Vid hamburgeriet säger jag att jag ska gå in och käka en hamburgare. Han säger att han ska gå hem.
"Om du inte vill följa med hem?" säger han när vi står mittemot varandra för att säga hejdå. Lika snabbt avfärdar  han det med att säga "nej jag har ju en fru, jag måste vara ärlig. Men du var fin." Haha det lät så kul och jag tyckte plötsligt det var en jättebra idé att ta med mig hem så jag fick lyssna på vad han skulle säga till sin fru.

På den korta biten hade jag förstås berättat om min brors tragiska olycka. Förstår inte hur jag får ingångar till det hela tiden. Och det sista denna herre gjorde var att beklaga det igen och jag såg verkligen det uppriktiga i det. Och det förstås, han har varit med.

Jag tog min burgare och jag tänker inte beklaga det utan jag ville verkligen ha den. Jag var heller inte berusad för fem öre. Åkte hem, tog ut hunden en sväng och sedan la jag mig och sov.

Att gå ut i Luleå en trettondagsafton var inte som jag minns. Jag minns år då man gick och dansade på Stadshotellet - och då pratar vi om typ 10 år tillbaka. Trots att jag då var upptagen, förlovad eller gift så blev jag uppvaktad och bekräftad med finess av män som var lagom äldre som jag då minns. Nu är jag 10 år äldre och de jag blir uppvaktad/bekräftad av med finess, är snarare de påtagligt yngre. Och då är det inte den här kvällen jag åsyftar i det fallet. Intressant. Men det är ju en annan historia. Jag blev ju bekräftad och uppvaktad i kväll också, varken med eller utan finess - men mindre finess än det jag åsyftar - kanske har en del med intelligens också - äsch nu trasslar jag in mig.
Jag saknar att dansa. I just love it.