Det är viktigt med reflektion. Ibland hinns den inte med i vår stressade vardag utan det är först när något händer som gör att man stannar upp, tänker till osv. Nu tänker ni att jag menar mig själv men det är inte just det som hänt mig jag tänker på även om det gett mig än nya insikter. Jag har varit en analyserande och reflekterande person i många många år. Att vara det är att ta ansvar både för sig själv och omgivningen. Det innebär dock inte att man är fri från dåligt omdöme från och till. Sedan kan alltid andra ha åsikter också om att jag inte reflekterat nog inom något område vad gäller mig själv och mitt beteende men då hoppas jag att de som tycker om mig tillräckligt för att vilja mitt bästa också delger mig sina tankar så att jag får möjlighet att ta till mig det och reflektera vidare.
Ibland handlar det ju faktiskt om att man missförstår varandras intentioner, personligheter, man "talar inte samma språk." Ibland stöter man på små människor som inte vill förstå andra. Ibland finns inte heller någon som helst kemi och då är det bättre att man inte har med varandra att göra.
Jobbar man med varandra eller har med varandra att göra i någon slags crossoverfamilj eller liknande så måste man ju åtminstone respektera varandras olikheter och det är inte så dumt att ta tid till att lyssna på varandra i stället för att bara negligera den människan i bästa mån. Oftast får man faktiskt revidera lite av sina cementerade förutfattningar.
Vissa väljer "köra på" spåret. Man låter livet ånga på och så länge det funkar bra så behöver man ju inte ändra på sig själv eller något annat? Eller? Om du har en stabil grund själv så har du bästa förutsättningarna för att också hjälpa andra inte sant? Se dig omkring, vad kan du bidra med?
Är det viktigast att självförverkliga/hjälpa dig själv och endast dig själv?
Jag personligen tycker det är roligt att hjälpa andra. Jag tycker det är roligt att ge. Jag blir glad om andra blir glada av något jag gör eller säger. Det fyller mig med en känsla och vilja att göra och säga mer. Jag har inte de största resurserna vare sig tidsmässigt eller ekonomiskt men jag har viljan i alla fall och kan jag göra något så gärna! Jag är mycket för att utvecklas som människa och menar också att ju mer man flyttar fokus från sig själv så växer man som människa.
På många sätt har jag alltså krympt som människa sedan jag förlorade min tvillingbror både för att jag helt enkelt blev halv rent faktiskt men också för att jag till viss del förlorade kraften att ge och blev mer beroende av att få.
Tur att vi blev bjudna på sen middag i går, annars hade det blivit "donken" eller någon pizza, yes det var inte läge för något annat. Jag har dåligt samvete att jag släppte en surfissmygare som tack för maten ungefär men det gick inte att hejda (det var i hallen så med lite tur har värdparet inte känt något). Denna torrmat som till viss del fick stå för helgens utspisning lämnar inte magen oberörd och när jag fick komma till hemmets sköna borg så fick även helgen göra det på sitt sätt. På något barnsligt sätt så roas jag av det, samt barnens reaktioner på denna odör. Jag var också för trött för att dricka själv så jag är tacksam att barnen fann ett nöje av att mata mig med nappflaska aka vattenflaska.
I helgen har det inte funnits mycket tid för reflektion. Ingen egen tid alls egentligen förutom till personlig hygien till viss del. Det militära schemat har varit pressat till sista byxknappen och det enda som jag hela tiden varit medveten om är att jag kommer ha mycket att reflektera över när jag kommer hem. Det som slingrande börjar omfamna mig nu efter att jag dök i säng ovaggad redan klockan 21 i går kväll.
Känslor och viss reflektion. Jag måste sortera alla känslor för att komma till en reflektion. Och jag reflekterar över alla känslor. Att samlas med en massa nya människor, nya situationer, nya omständigheter och begränsade förutsättningar skapar möjlighet för dig att ånyo få möta dig själv när du reflekterar över hur du reagerade över allt, interagerade med andra, klarade av uppgifterna osv.
Förhoppningsvis så är vi alla i ständig utveckling. Och det innebär att vi alltid måste jobba med oss själva i förhållande till vår omgivning om vi vill att det ska fungera någorlunda smärtfritt. Ibland leder det till skilsmässa, nytt förhållande, jobb, flytt, andra avsked, nya planer/mål men alla kommer inte så långt trots att den inre resan ständigt är i rörelse (detta sagt utan värdering).
Helgen? Det finns så mycket att säga eller kanske inget alls? Om jag börjar så är jag rädd att jag inte kan sluta men en sak kan jag säga. Och jag sa precis så när jag födde mitt första barn också: " Jag önskar jag hade börjat tidigare."
Och roligast, om jag måste välja en enskild händelse, sorry, men det var faktiskt att skjuta med en AK 5:a (och det har inget med något stridspittstänkande eller krigsromantik att göra - man vill skjuta mitt i prick liksom med övriga livet).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar