Så lite man vet.

Hade absolut en bra dag på jobbet. Trots att jag lämnade mina barn för att ensamma käka frukost, sånt känns ju egentligen aldrig bra. De gångerna frågar alltid min dotter mig "mamma, kommer det gå bra i dag"? Och jag svarar alltid "klart det kommer gå bra."
För att i nästa sekund tänka "men man vet aldrig vad som kan hända." Det är ett faktum, så är det, och det innebär inte att jag är så destruktiv bevisligen att jag inte släpper iväg mina barn till skolan ensamma eller att jag själv inte beger mig ut och cyklar i Sthlmstrafiken som många varnar mig för. Jag går ut i mörkret, jag rör mig på allmänna platser för att nämna några andra exempel. Man vet aldrig som sagt men man kan ju inte leva efter det trots allt.

Men dagen var faktiskt helt ok förutom att jag är helt övertygad om att de har tjockisspeglar på gymmet. Fast det är bara mig de funkar på.

Jamen dagen nurå, för tredje gången. In kommer en tjej och vips har jag berättat vad som hänt. Hon ger mig ett visitkort med ett namn jag måste kontakta - med orden att nästa gång vi ses ska jag ha ringt. Blir nervös, lite panik.
Tårar i ögonen, vifta bort, blinka bort.

Handlar och åker hemåt. Träffar en granne. Misstänker att hon inte vet, hips vips berättar jag. Tårar rinner, blinka bort, blinka bort. Äkta medkänsla, kramar, "så lite man vet."

Ja så lite man vet.

Jag som tänkt börja ett nytt liv i dag. Jag var full av energi, efter två dagars totala tomhet. Trodde ta mig tusan jag tappat mig själv och min hälsa helt. Men i dag back on track och jag skulle minsann ut och springa som egentligen stod på schemat i går. Ja ni hör hur strukturerat jag berättar. Mitt liv är.

Sorg tar så himla mycket energi. Helt ofattbart mycket. Och har man som jag varit borta och inte hunnit med den biten också så suger kroppen ut allt den kan när den får så att säga - jag kan inte förklara bättre.
Jag vet att jag kan träna hårt numer och som i helgen bli rejält pressad och stressad men det krävs dubbelt så mkt återhämtning mot tidigare. Om jag är på en social tillställning så blir jag bakis oavsett om jag druckit eller inte. Ja det räcker nog med ett längre samtal bara. Det är en ständig kamp, en ständig resa. Att förhålla sig till det nya livet. Acceptera vet jag inte vad det är.

Nu har det blivit mörkt och jag är frusen. Men ok, det är väl inget hinder. Bättre att sticka ut en sväng än ingen alls.

Jag glömde bort att cykla i dag förresten. Och när jag satt i tunnelbanevagnen så tittade jag mig omrking och tänkte att det är rätt snyggt och attraktivt med alla våra linjer, rynkor och påsar typ - vackert ibland med babyface visst men vad vore vi utan våra linjer. Jo yngre och ibland är inte det en fördel. Inte minst i helgen har jag fått en backlash till de där dagarna man trodde man visste så mycket, det var viktigt att hävda sig fast egentligen var man bara osäker.
Ja det var nästan så att jag själv blev attraktiv genom att titta på andra som var äldre än 30.

Så varför ska jag vara ängslig när yngre stöter på en? Jag förstår dem! :)