Jag skrattar förstås inte över hur mina dagar är men det är bisarrt. Ta min dag i dag till exempel.
Vaknar tidigt, ruschar, ställer om väckarklockan, pussar på barnen och säger till dem att jag går. Kikar ut, i dag går jag före grannen och kan alltså inte åka med honom. Konstigt, jag har helt glömt bort det där med att jag har en cykel.
Småjoggar till bussen med min andra granne, han som är militär. I dag fick jag veta att han sitter på högvarteret i nån högre stabsgrupp. Jag berättar förstås att jag var på militärhelg, jag berättar förstås vad som hänt. Gråter. Han är äkta (vad bra folk jag mestadels träffar ändå) och ser långt efter mig när jag kliver av vid Mariatorget (jag känner hans medkännande blickar).
Gråter när jag åker rulltrappan upp.
Har fullt upp med att låsa upp, tända upp - fixa allt inför öppning 10 minuter senare. Har så fullt upp att jag nästan glömmer att ringa mina barn som jag alltid gör, i det här fallet blev det 07.17. De är vakna och allt är ok.
Messar med syrran om allt ofattbart. Om den ovissa framtiden.
En trevlig dag i det stora hela ändå som jag avslutar med att köra ett Tabatapass om 45 min. Trots att jag tveklöst är mest Anja Pärson -look a like vad gäller lår och runda kinder så håller jag högre intensitet än instruktören vilket hon också kommenterar (säkert jätteförvånad). När det kommer till fällkniven är jag inte lika kaxig efter 5/8 rundor - fällkniven är heller inte den bästa övningen i tabata då man verkligen måste vara vältränad för att fixa den så upprepat och jag var nog ändå starkast i gruppen trots att jag är svag så att säga.
Fick också en rejäl bula vid en krock med en annan deltagare när vi körde uppvärmning. Men så blir det när man är ivrig.
Bara jag som svettats så synligt på golvet så jag går och hämtar skurmoppen efteråt. Instruktören tar kort på mitt svettavtryck, säkert till Instagram eller Fejjan. Det är väl bästa intäkten för hennes pass kan tänka.
Klär om och ska gå ut. Jag och min avbytare pratar om extrakilon. Jag berättar om mitt senaste halvår. Börjar gråta, hon säger "kom hit" - vi kramas. En helt främmande tjej egentligen som jag träffade första gången i går.
Går ut i kyliga men klara luften. Försjunken i tankar. Går och käkar lunch och promenerar sedan hem. Går in på hederliga Konsum (nåja) i Gröndal. Träffar en före detta men han har dottern med sig så vi säger bara hej. Vi pratade ju faktiskt förra veckan när vi stötte ihop på ICA Kvantum. Han vet inget, kanske bäst att tillägga. Men han ska flytta till Kungsholmen, livet går vidare för vissa. Ja jag menar då jämfört med de där livet inte får chans att gå vidare - jag menade inget mellan honom kontra mig.
Stöter ihop med några kära kära gamla vänner sedan jag sjöng i kyrkokören. Detta härliga gamla par som badar nere i vår vik varje år mellan maj och oktober. Jag berättar. Jag hör att det hon kan förhålla sig till är till mina föräldrar, till tanken av att förlora sitt eget barn. Jag gråter när jag berättar och ännu mer när hon tycker jag redan haft min beskärda del. När hon säger snälla saker.
Ja, sedan gick jag de två sista kilometerna hem med varsin kasse i händerna. Ensam med mina tankar. Ingen hemma. Kissar.
Nu göra mat, ett utskick åt grannen och titta på Sugar Man. Ok Gladiatorerna ska jag också försöka klämma in med barnen.
Så här har jag det. Ni kanske tycker jag lägger över min sorg på andra? Sorry men this is me, for now.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar