Team Nordic Trail

I dag fick jag öva på Mindfulness eller vad det nu var läkaren kallade det för, att välja när jag tänker på den sorg jag har. Så lätt är det ju inte, sorg kommer över en när var och hur som helst. Inte minst när jag var på K-rauta i dag. Eller när jag tittar i kakhyllorna i butiken. Nej mest när jag var inne på XXL och kikade på tränings-, fritids och jaktkläder. :(. Men jag var tvungen att tänka bort Thomas i det mesta i dag. Jag var tvungen för min egen överlevnad. Vad den nu är värd.

Utvecklingssamtalen gick så fint båda två och jag är så stolt över mina barn. Och jag kan faktiskt ta på mig äran mer eller mindre allting själv, med input från deras pappa på några procent liksom barnens morföräldrar och moster och morbror absolut och inte minst!

Så denna trailtimme. Som jag inte alls var sugen på. Jag har restless legs som bara vill vila men kan inte slappna av. Men jag hade ju sagt att jag skulle åka. Fick ont i magen på vägen dit. Ja kroppen protesterade på många sätt. Som tur stod pannbenet på andra sidan och vägrade ge sig så plötsligt stod jag inne på ÖIP. Mina vänner såg uppriktigt glada ut att se mig och jag kände värmen ifrån dem. De var glada att jag var där. Jag var glad att jag var där.
Tänkte ta nybörjargruppen men det ville inte Åsa lyssna på så hon drog in mig i medelgruppen. Jaja. Tanken med nybörjargruppen är som syrran och jag konstaterade, att få känna sig "bäst" - man behöver det ibland och kanske speciellt nu när själen är så sargad.

En rolig timme dock som flög fram likt snöflingorna som besöker oss så här i sena mars (!). Vi tränade nedförslöpning i backe med Anders tror jag han hette och Miranda lotsade oss genom 250 m intervaller i snårig snöskare.

Somnade i badkaret som sig bör men nu sitter jag här och är jättenöjd. Men my restless legs utmanar mig. För mycket kolhydrater, för lite järn? Slaggprodukter? Mysko?

Vill ni veta mer, besök Team Nordic trails hemsida och kom med du också! Att springa obanat är det roligaste som finns!