Läkaren säger att jag är deprimerad. Jag smakar på ordet och tänker nej, deprimerad är jag väl inte. Ledsen ja, ibland förtvivlat och ångestfyllt ok men deprimerad. Han frågar om jag ser glädje med saker, om jag sover och äter bra, tycker att jag är värd någonting, om jag kan titta på teve och ifall jag får saker gjort. Jag märker att ingen fråga är självklar.
Så här får man inte skriva va. Man ska visa sig stark och le hela tiden fast man gråter inombords är det inte så. Man ska vara så lyckad, lagom stressad, lagom hälsosam (inte så hälsosam att man är ett hot för någon annan), gärna 100 projekt och skratta lite forcerat när man börjar prata om vikten av att se sina barn växa upp. Vänta vad är nu deras favoritfärg och vad pratar de om i skolan? Det är väl livksvalité 2013?
Deprimerad, lyckopiller. "När det har gått så här lång tid så kallar jag det inte sorg, det har gått över till en depression." Vänta hold your horses - lång tid? Vad konstigt, min psykotant säger att det inte alls gått lång tid, vi har inte ens gått igenom alla högtider, födelsedagar, minnen för ett år runt. Lång tid? Ja möjligen i perspektivet att det var länge sen jag hörde honom prata, le, skratta, komma runt hörnet osv.
Miss you.
Varför en massa epitet. Och varför tidsbestämma saker som har med omständigheter att göra. Hur mycket man sörjer beror på en mängd faktorer. Självklart hur nära man står varann, hur sammansatt familjen i sin helhet är/var, hur mycket som sammankopplas med denna person. Därutöver så tillkommer vad som händer i kölvattnet med t ex dens barn, sambo - hur de förhåller sig och agerar. Och kompisar, partners, släkt osv. Det är inte enkelt! Sen förändras familjestrukturen och det tar antagligen ett tag att kugga in det nya.
Dessutom finns stor risk att det blir en form av dominoeffekt. I sorg påverkas arbete, arbetsinsatser, jag som förälder, kompis, partner själv inte sant. Och fallerar något, fallerar mycket.
Tillbaka till Crossfit för mina ihopslagna halvtimmar. Han är rätt gullig den där 20 åringen, så trygg i sig själv. Coolt att se. När han frågade artigt hur det var så skrattade jag till och berättade om gårdagens slump. Han tyckte det var lite roligt också och sen tittade han mig djupt i ögonen, 20 cm ifrån och sa lugnt att han var övertygad om att de hade bättre grejer. Haha.
Ja, sen sa jag vad jag ville göra, en utmaning på tid - han på direkt. Och filmade mig. Nej jag har inte vågat titta på det, hoppas nästan att det inte blev något. Ska jag titta på det där?
Sen blev det marklyftsteknik och tänk att jag fick höra många fina saker. Han tyckte mest att det handlar om att bygga självförtroende hos mig. Fast..vi petade på så låga vikter. Klart jag fixar det. Det är när vi start talking som käringen kroknar.
Skulle eg vilja skriva en helt annan sak kom jag på nu. Om att våga vänta, något jag alltid haft så svårt för. Allt ska ske på en gång annars får det vara typ vilket gjorde att jag aldrig började spela piano t ex. Inte fotboll heller osv. Att vara intensiv är oftast inte till någon fördel. Tar det en annan dag. Våga vänta.
Nu måste jag sova. Helt slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar