Humor?

Jag kräver inte att någon ska förstå mitt liv och vardag. Jag vill inte heller prata om det dessmer. Men jag kan väl säga som så att det är rätt få som har det som jag som, *märk väl*,  ändå försöker leva ett så pass vanligt och aktivt liv som alla andra. Jag har därför en viss förståelse att andra per automatik tror att jag då hinner, orkar och har samma möjligheter/förutsättningar som andra.

När min klient ville träna med mig i går eftermiddag så sa jag inte nej trots att jag hade annat att göra. Jag planerade in det och avstod från att träna under lunchen. Ett par timmar innan vi skulle träffas skickar hon ett sms att det var "ändrade planer". Jahapp.

Träffade en god vän i torsdags över en fika och vi bestämde att jag skulle komma över och äta middag på lördag (läs i dag). Jag vet att den här personen blir besviken om det inte blir som planerat. Döm om min förvåning när denne person inte hört av sig under dagen för att säga att det inte blir något. När jag är beredd att ta mig över så får jag beskedet att hon inte ens är hemma. Det gör inget men jag blir ändå konfunderad.

Då ska ni lägga mot bakgrund att jag inte alls haft lust att överhuvudtaget vara uppbokad denna helg, ja jag gillar inte att vara det alls faktiskt. Och det är det jag menar med mitt liv, det är stressigt som det är och jag har alltid 1000 saker som inte blir gjorda. Att umgås bara för att umgås är tyvärr inte prioriterat i mitt liv.  Eller kan inte vara prioriterat rättare sagt. Hollywoodfruarstyle, gärna för mig iof. Men jag vet att man måste vårda sina vänner och det är ju alltid trevligt när jag kommer mig för.

En kille jag dejtade förra året har börjat höra av sig igen. Tycker att jag ska komma över på en fika. Jojo, säger ni och jo jo säger jag. Med tanke på hur halshuggande jag fick avsluta den relationen för att han skulle förstå har förstås gjort mig nyfiken på hur han "vågar" höra av sig igen. Han har heller ingen tanke på att han inte kan ställa krav på mig och min tid så jag har återigen lyckats få några bittra sms senaste tiden men jag messade honom härom dagen och, ja i dag och sa att om han var hemma kunde jag gå över till honom efter jag hade ätit middag hos min väninna.

När jag hade förstått att det inte blev någon middag så messar jag honom att jag är på väg om en stund. Då skriver han att han inte trodde jag skulle komma så han har tackat ja till en fest.."Men gärna någon annan gång. Kram". Kanske el kanske inte. Ha så kul!

Det är skillnad på att ställa in och ställa in. Att göra det i någon form av hämnd eller uppfostran funkar inte. Om man är osäker på om jag ska komma så kan man fråga rent ut för att få en garanti men mig veterligen har jag aldrig ställt in med kort varsel så någon enskild blivit drabbad. Däremot tycker jag absolut att man inte ska fippla med respekten för andra människor och deras tid.

Jag har dock full förståelse för att saker kan hända, man kan stöta på någon från förr eller komma på att man inte orkar, vill tvätta i stället eller what so ever - så tycker jag att man ska leva! Det ska vara lustfyllt att träffas! Inte ge varandra dåligt samvete, inte ställa krav på vänskap, relationer öht. Förbud skapar bara övertrasseringar.
Affärsrelationer undantaget förstås.

Då var det så mycket härligare att stöta på en "kär gammal vän" vid trappträningen härom dagen - där jag åter fick skönjas över hur snygg och karismatisk han är - vi gav varandra cred och sedan fylldes eftermiddagen med några härliga sms som man bara blir upplyft av. Så får vi se när vi möts igen och vad vi säger då. Glädje mina vänner, det blir man glad av. Krav dödar.