...

Ok jag har inget mer spännande att säga i dag heller. Jag längtar verkligen att få träna på ett schyst sätt igen. Jag försökte mig på att träna i går morse, på gymmet innan öppningsdax men det blev lite varken hackat el malet på en kvart, då förstår ni.

Välvilliga träningskompisar har sett till så att jag också anmäld till att springa med Team Nordic Trail varje tisdag. Det var premiär i går och den vetskapen gav mig ångest hela dagen. Jag åt som en häst travar under dagen utifall att jag skulle komma mig iväg men icke. Jag förstod det. Jag kan inte förklara varför jag bangar, kanske är det bara jobbigast första gången att ta mig dit eller så är det grejen att det verkligen kommer bli svart på vitt hur mycket jag tappat sedan BAMM/tragedin. Det är svårt att acceptera.

Anspänningen under dagen gjorde mig så himla trött att jag nästan inte orkade cykla hem, allvarligt. Jag tog ett bad och vaknade i ljummet vatten.

Åt ännu mer - lite åt det ätstörda hållet. Fick magknip, tittade på film.

I dag höll det på att barka åt samma håll. Att vara ledig innebar att jag har en massa annat på agendan men såna här perioder blir det stirra in i väggen och bli destruktiv. Jag är kanske på gränsen till deprimerad, jag vet inte. Jag har iaf en stor stor klump i kroppen som inte lämnar mig. Tårarna sitter och väntar som en spelare på avbytarbänken.

Men nu ska jag ut i solen med en granne och sen ska jag träna en del av gänget i kväll, då jag inte kan träna dem på söndag. Det är bra. Att jag satt upp mig för det alltså.