Error.

Allt kändes helt ok när jag drog till Ursvik. När jag började springa stod jag dock still. Vaderna var som cementblock. Va? Jag har aldrig varit med om det. Var det mastiga grillunchen som satt sig där? Alla 70100 teskedar jordnötssmör? Eller satt trappträning och vadpress från förra veckan kvar - tala om långsint kropp i så fall. Keep on running tänkte jag och som tur var gick det inte att gå.
Fler myggor än invånare i Norrland. Inklusive myggen alltså.

Man blir bra på vad man tränar sägs det och det är väl därför jag inte var bra - springa har jag inte gjort på länge. Nej vad är det här? Kroppen kändes tung och det bekräftas när jag ser mig i spegeln. Tung, satt och gravid i femte månaden. Ja rent spekulativt alltså.

Var hos läkaren i morse för att få en magnetröntgen för min axel tänkte jag. Jag beundras av denna kanske 25-åriga tjej som har så raka och övertygande svar på allt - hon har självförtroende - ja hon måste ha varit skolans bästa elev på länge. Hon hade en utläggning om att det inte alls var självklart att få en magnetröntgen. Det tar man bara om man tror man ska operera i princip. Och hon tror inte att jag kommer operera min axel. Hon spekulerar mer i att jag har överrörliga axlar och därför hellre måste undvika vissa rörelser. Mjuka leder har jag visst också vilket enbart är genetiskt. Om det var bra eller dåligt vet jag inte heller.
Men jag gick ju därifrån förstås ändå med en remiss gjord. Så får vi se vad den säger.

Alltså det är ju helt omöjligt att fullfölja båda dessa utmaningar för min del. Så som jag stapplade i Lidingö Ultra efter 3 mil drygt..och nu ska vi springa marathondistans på betydligt högre höjdmetrar och mer kuperat. Och fem (5) dagar efter det ska jag..nä det finns ju inte. Säg att någon skojar bara.

Men man kanske ska försöka avsluta med något positivt. Jag kände inget i muskelfästet.

Amen.