Ni märker att jag pruttar ut en massa just nu. Jag gillar visserligen att skriva men jag vill trösta er med att det nog mest är nyhetens behag. Jag har precis ätit och ska återhämta mig en stund. Barnen är borta och det är jag inte så van vid så tja, därför är jag här just nu.
Om man ska sammanfatta mitt liv så har jag följt med strömmen mer än att ha varit målinriktad. Gått efter lust mer än förnuft. Jag beundrar därför hängivna människor som brinner för saker. Som ser ett mål och jobbar träget mot det. Att underkasta mig saker är därför en svaghet hos mig. Jag är inte smart nog att hålla mun om jag tycker något vilket har kostat mig det ena och det andra efter vägen.
En sak jag dock aldrig kommer förstå är missunnsamma människor. Man kan inte säga att missunnsamma människor per automatik är människor som inte har något. För alla har vi ju något även om vissa har mer pengar, mer framgång, mer tur, mer förstånd, snyggare än andra så likväl.
Jag minns i ettan när alla ställde sig i en ring runt mig och påstod att jag hade mascara på mig. Det hade jag inte. Men jag hade lyckats få svarta fina ögonfransar mot mitt då väldigt barnblonda hår.
Jag sjöng en hel del förut och som så många andra så lyssnade jag inte på 10 st som sa att jag var bra, det var alltid den där 11:an som inte var så impad som jag bedömde mig själv efter. För att inte tappa sången helt under småbarnstiden så gick jag med i en kör. Och visst är det skrämmande att man blir mobbad för att körledaren alltid ville att jag skulle sjunga solo. Det var väl ändå inte mitt fel/ansvar? Jag blev ifrågasatt av dessa bittra medelålders kvinnor och långsamt skrämdes jag bort. Jag tog alltid de tråkigaste solosångerna som ingen annan ville ha och aldrig att jag som så många andra skrek och härjade om allt de ville sjunga. De som var märkbart sämre än jag hyllades med tillrop och applåder från dessa missunnsamma bitterfittor. Som tur var hade jag pensionärsgänget som i smyg klappade och kramade mig, jag hade körledarens stöd och sjöng med honom på andra tillställningar samt publikens uppmuntran. Det fanns också några andra i kören som var stabila och kloka, bäst att säga.
Så börjar jag träna så sent som 2009. Eftersom jag snart cyklade cirka 2 mil transportcykling till jobbet vardagligen så hade jag snart en hyfsad kondition samt att jag började träna gruppträning - ett gym och gruppträning på jobbet som höll mkt bra nivå! För många i huset sågs jag som en träningsmänniska och jag kunde aldrig förlika mig med det, jag hade ju precis börjat. Men jag blev uppmuntrad och folk ville gärna veta om det var träningen som gjorde att jag hade så mkt energi. Men serru på min avdelning sågs det inte med blida ögon trots att jag jobbade tillbaka förlorad tid på helger och vissa eftermiddagar. Trots allt var mina barn rätt små då och min tid att träna var just på tid som inte belastade barnen så att säga. Tänk om de kunde ha tänkt på ett annat sätt..de flesta hade familj och ingen utsatt situation som jag. Tycker inte ni de kunde ha unnat mig det och hellre tänkt att jag var en smart mamma som såg till att sköta min hälsa för att orka mer? Återigen så gällde det ju inte alla.
På jobbet hade de en utmaning om att köra Sthlm Triathlon. Frågan/utmaningen gick nog till de flesta. Inte till mig. Kanske är jag inte omtyckt, kanske för att jag bara är vikarie eller varför? En utomstående frågade just mig förra veckan om jag skulle vara med och då sa chefen "nej det skulle nog bara vara en uppvärmning i Camillas fall". Han kanske menade väl och inte trodde jag ville vara med?
Sista exemplet. Fejjan. Det är så tydligt hur folk positionerar sig och väljer att gilla hos vissa och inte hos andra. Man uppmuntrar vissa men inte andra. Återigen körsyndromet, man uppmuntrar oftare någon som inte utgör ett "hot" eller inte är så duktig helt enkelt. Man tänker säkert, som är så vanligt, "den där människan vet redan/behöver inte" osv. Sedan har vi marknadskrafterna också - det där med att fjäska för dem man vill ha något utav/som anses viktiga/re. Och har man "kändisar" el likn. i sin närhet så måste man ju till varje pris gilla allt de gör även om man spyr bakom nästa knut. Jag fattar att det funkar så - men jag förstår det inte.
Väldigt talande är det ju när nära personer inte "gillar" när man gör bra saker för en själv. Min släkt t e x "gillar" aldrig något jag gör som har med träning att göra, där positionerar de sig med att gilla andra saker, t ex om jag äter chips. Men konstigt nog "gillar" de när min 9 år yngre syster skriver träningsrelaterat. Är det för att jag anses ha en 40-årskris inom släkten, att jag har "gått för långt" eller att jag borde ha en man i stället så jag slutar med fjanterierna? Att jag ligger för nära dem i ålder..?
Jag är en rätt känslig person el receptiv om du hellre vill det - som kanske grottar ned mig för mycket till och från i analyser, jag tror inte jag har fel hur mycket du än försöker få mig att tro något annat - se själv! -- men jag kan ju inte göra något åt det faktum bara fortsätta se det och sen vara glad för dem som jag har runt omkring mig som förstår att uppmuntra svaga mig :D.
Ok, jag är inte viktigast i sammanhanget utan jag skulle önska överlag att folk är lite friare, och hur mkt det än tar emot förstår vikten av att vara en generös person. För precis alla vi vill ha det. Uppmuntran, bekräftelse och kärlek förstås. Att bli sedda. Kan vi inte bjuda på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar