Jag kan roa mig med att ta lite fina bilder med/på Instagram nu och då. Det är roligare att ta bilder på det som inte blir så ofta, ja det man är lite stolt över. Så jag har tagit kort på när jag äter lite bra/bättre :). Nu har jag också kommit på att om jag sätter hashtaggar med typ fitness, healthy och liknande då är det alltid nån med en fin torso eller coolt instagramnamn som gillar mina inlägg. Jag känner mig lite cool men jag är mkt medveten om den sneda bilden jag förmedlar. Eller, visst är jag rätt hälsosam men ändå väldigt liberal och för mycket njutningsmänniska. Men på Instagram leker jag fitness! /jag får inga likes på en pastarätt t ex.
Vi pratade om det härom dagen. Att det finns en del som gärna sätter ut bilder på allt "gott" hen äter. I denna hetstränings, hetsdiets, hetshälso trend som finns och ökar ständigt så finns det förstås personer som är och ska vara förebilder för andra. De jobbar med friskvård och hälsa och lever på att andra ser dem som förebild. Och vill köpa dess tjänster. Ibland blir jakten på den egna "lyckan" för stor och man ser hur en person förändras till något man misstänker börjar bli ohälsosamt. Trots uppdateringar om medverkan i lopp och massa bilder och information om pizzor, Ben & Jerry, lösgodiset etc så börjar tvivlet gnaga. Varför behovet att sätta ut bilder på allt "gott" de äter i stället för att berätta om allt de tackar nej till eller väljer i stället? Och hur troligt är det att de äter det de flashar om?
Just människor som vill intala andra människor att "de är som alla andra/som de alltid varit" har just en benägenhet att prata och berätta om vad de äter. Det onyttiga alltså. De vill berätta om det där brödet som slank ned, godisfrossan framför teven och vinkvällen med polarna. Även om det inte existerar med andra ord. Människor som inte tänker direkt på vad de äter, även om de kanske tänker sig för ibland - de pratar sällan mat. Eller har jag fel?
Jag måste erkänna att det är lite boostigt att de här "snygga" vältränade människorna gillar mina inlägg på Instagram. Jag börjar tro att jag är något snart. Att jag verkligen lever så. Nä men vad jag vill säga är att jag kan förstå att saker kan gå åt fel håll. Börja kantra liksom. Någon säger något, du känner pressen att leva upp till denna bild t ex. Du hittar egna ideal och läser på, tar reda på hur den äter tränar och lever. Du blir lite obcessed. Men du vill inte låtsas om din "ätstörning", ditt kämpande eller högst medvetna nya val - därför måste du mata omgivningen med det som inte är hotfullt, något som andra kan identifiera sig med (tror du) för att inte bli ifrågasatt. Sjukt.
Äsch jag har varit inne på detta förut men gah jag ser ju detta i princip dagligen och det fascinerar mig på något sätt.
Det är precis som när jag jobbade på TV4. Det var där jag började träna öht, och halva huset såg mig som "träningstjejen" medan jag själv hade jättesvårt att identifiera mig som en sådan. När jag jobbade i Gamla Stan så trodde de inte att jag åt kanelbullar eller kexchoklad. Vilka bilder folk får av en ..intressant! :)
Jag har ingen aning om hur folk ser mig nu, som den sörjande, destruktiva personen kanske.
Låt mig därför få leka lite fitness ! Jag känner mig bekräftad, som om jag tillhör något exklusivt sällskap. Få se om det slutar i anorexia eller doktorshatt.
Bara för det så måste jag fortsätta trots det klatschiga slut det hade kunnat bli här ovan. Jag ser ju folk IRL som andra kanske bara ser på ett bokomslag eller i en blogg. Får jag tala om hur mycket retuscheringar som pågår!!? Hur mycket fejktuttar, extensions och liknande som cirkulerar. Det är orättvist mot oss naturella! (fittor..) haha
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar