Jag är rastlös. Jag vill inte sova för jag vill ha kvar den här dagen så länge det går och jag vill sova för att komma upp tidigt och få något gjort innan jag jobbar. Knasigt.
Jag har inte gjort det jag tänkt tidigare, jag har inte tränat och ja, det här med att laga mat, plocka undan, fixa tvätt - det tar mkt av min tid.
Barnen åker nästa vecka och kanske är det vad som påverkar mig mest. Jag tillbringar helst tid med dem hela tiden, umgås, pratar, kramas osv i stället för att ha så mkt egen tid. Jag känner för och med dem, är lite orolig och så men tyvärr kan jag inte påverka allt som händer runt mig.
Det har varit en vacker skolavslutning i veckan och de är verkligen fantastiska på den här skolan. Så som de har varit ödmjuka, receptiva och förstående för vad som hänt vår familj. Jag började förstås lipa när jag kramade många av lärarna där speciellt en, eller ok två, sa så fina saker så jag kan inte ens skriva dem här. Kunde heller inte glädjas till fullo när jag stod och såg alla söta barn sjunga så näpet, oskuldsfullt, naivt och hoppfullt som bara barn kan..jag tänkte på Thomas barn som kommer få stå så där utan att ha sin pappa där. Någonsin.
Nej jag har inte börjat leva med sorgen eller saknaden. Tyvärr. Det är antingen eller. Alltså, antingen petar jag bort Thomas så långt borta jag kan, nästan slänger iväg honom för att jag ska orka leva normalt men när jag "tillåter" sorg och saknad komma så är jag så himla ledsen. Jag kan inte glädjas eller minnas honom med glädje om ni förstår. Titta på foton, skratta åt nåt minne med honom - nej..jag vill prata med hans sambo men tar mig inte tid, jag fantiserar om att träffa Thomas flygarkompis för att .. ja jag vet inte just nu vad jag vill prata om, om jag vill prata men kanske man bara ska ta en promenad eller sitta tysta då.
Det är så mycket jag skulle önska Thomas få vara med om, dels allmänt men främst hans barns uppväxt förstås.
Snart närmar vi oss augusti, det blir tufft.
Jag blev ju masserad här i veckan också. Det går inte att återberätta egentligen och jag fick mer ont i vaden än vad jag hade innan. Även axlarna hade bara blivit lite uppskakade, de behövde mer! Rumpan hade jag behövt få masserad, men den lämnade hon faktiskt, annars kan man faktiskt förvänta sig vad som helst av henne. Och jag vet inte vad jag ska tycka om henne, är hon bara galen eller helt ok galen? Jag antar att det är när det passar mig ärligt talat. Riktigt 100 är hon ju inte men vem är det och återigen vem sätter normen?
Hon är i vart fall ingen idrottsmassör utan det här var mer en mental avspänningsmassage, få igång cirkulation, reta nervbanor, lösa upp - allt sätter sig ju fysiskt..och jag var nog där några dagar för sent men bättre sent än aldrig.
Har beslutat lägga ned BAMM, förvisso lite beroende på partnern men jag tror som sagt augusti blir en tillräckligt tuff månad och då krävs det rätt människor omkring. Jag känner också ett stort behov av att gå in i mig själv - måste försöka sluta påverkas negativt av andra, känna mig beroende av andras tyckande, förstå vem och vilka som verkligen tycker om mig och vill mig väl och inte bara synas när det passar dem eller det ser bra ut. Samtidigt som jag också förstår att jag är väldigt ensam i det här.
Fick faktiskt en, ja bra grej antar jag, att tänka/ta ställning till i dag. Får fundera på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar