Att vara tacksam.

Jag har fått för mig att jag är dålig på att visa tacksamhet. Möjligen någon som tyckt och sagt det för länge sedan. Misstänker att det är mina föräldrar. Tack har jag aldrig haft problem med att säga men som sagt, möjligen till mina föräldrar. Kanske mina syskon också? 
Sista åren har jag också i större utsträckning försökt säga "Jag är så tacksam.." vilket kan låta en aning frireligiöst och ibland är jag rädd att låta krystad vilket gör mig generad och obekväm. Men bortsett från det så försöker jag ändå säga det, ofta och gärna flera gånger till samma person. Jag vill inte att någon ska missa att jag är tacksam. Jag vill gärna göra något också för att visa min tacksamhet.
Men ändå är jag medveten om att jag tänker tack och tacksam fler gånger än vad jag säger och kanske visar det.
Skulle dock vilja skriva det på fejjan varje dag men hur skulle det se ut.

I dag har varit en fantastisk dag.
Det var iof gårdagen också ..ok ! - jag är himla tacksam över den här helgen! Fast det är jag över förra veckan också..

Var tvungen att låta gårdagen sjunka in lite. Jag har alltså ont i knät när jag springer längre än en mil, jag har googlat och misstänkte att det var hopparknä. Fick det bekräftat i går. Jag är så tacksam över att min naprapat tog sig in till jobbet på en lördag för min skull - visst är det fantastiskt?? Det förstod jag inte förrän efteråt när han skulle skynda sig iväg för att bada. Och jag är så tacksam över att han inte kommer förbjuda mig att springa mina lopp, löpförbud blir det efteråt. I stället har han gett mig tips på hur jag kan underlätta lite, lite stretching och rehab och jag hoppas verkligen att det kommer visa sig att menisken inte kommit till skada..lite hopparknä kan man leva med i värsta fall. Så peppar peppar men tills vidare är jag så himla tacksam över den diagnosen.

Bemötandet från lilla gymmet som jag rehabar på är jag också himla tacksam över. Jag är himla tacksam över mina vänner, numer till stor del träningsvänner men jag vet också att många av mina gamla vänner s a s finns där när vi hörs igen. Ja jag har nya vänner också. Krångligt blev det. Nu närmast tänker jag på mina vänner i helgen, ni vet vilka ni är - fantastiskt vad generösa ni är och M, i love you det vet du.

På fm när jag skulle lämna in filmer jag inte hunnit se och dessutom försenat så drog hon av halva avgiften bara så där, på badet fick jag gå in på gårdagens biljett eftersom jag bara var där 10 min typ - tack liksom.
Och efter en härlig båttur som sträckte sig mer än halva dagen, så tacksam - så var cykeln borta från sin plats vid Stallmästaregården!!
Mitt hjärta snörptes åt och tankarna hann gå till "vad gör jag nu, vad ska jag hitta för cykel, polisanmälan, försäkringsfråga" till seriösa tankar om hur fan nån kunde göra det mot mig och min cykel. Hur mår min cykel nu liksom?? Då såg vi den när vi svängde runt krönet. Någon hade ställt den i vanligt cykelställ. Stölden hade antagligen påkommits och möjligen är min cykel slängd i backen innan någon vänlig själ hade ställt den där i cykelstället. Jag har inte testat att cykla på den men hoppas på det bästa.
Lyssna på mig,  jag är så t a c k s a m över den människan. Jag älskar verkligen min cykel.

Så tacksamhetens tack i största möjliga tacksägelse går just nu till alla vänliga medmänniskor vi har runt oss. De som gör osjälviska gärningar, medmänskliga handlingar, som inte ser svart el vitt, är generösa, vidsynta, tar sig tid för andra och ja allt annat ni kan komma på.

Och visst försöker väl både du och jag vara de här okända människorna för andra och bästa vänner för varandra?

Nä jag kan inte avsluta utan att tacka också alla mina nära och kära, mina vänner, kollegor, bekanta, chefer, grannar. Åsså naprapaten igen. Jag är så tacksam.