PMS och Sveriges Radio.

från news.cision.com

Det började regna precis när jag cyklade hem. Det gjorde mig ingenting. Jag var jättenöjd över att jag cyklade om den snygga killen på Liljeholmsbron, han som svepte förbi mig precis innan, på övergångsstället där jag mesigt tvekade då det var rött.
Jag cyklade om stark och rak i ryggen även om den låg plant över styret och trotsade både motvind som regn. Jag tittade inte bak (proffsigt). Fast han var ju snygg, jag borde kanske. Han var inte bara snygg, han såg vältränad ut också.

Egentligen hade jag rädsla denna kväll. Hade denna obehagliga tanke över mig, inne i mig, runt mig. Tänk att inte komma hem till barnen. Att det skulle hända mig något och ingen skulle veta. Eller bara hända något, inte bli kvar. Det är grymt.
Självklart vet jag att man inte kan leva med de tankarna hela tiden, det gör jag inte heller. Men ibland kommer det över en. Och det är inte roligt.

Saknar Thomas mycket också. Så mycket att jag tappar luften inombords. Att få ringa och prata, ventilera, skvallra, förhöra varann om barnens senaste framsteg. De där snabba sms:en. Skrattet, planerna, äventyren. Allt.

Vissa stunder vill jag inte vara kvar längre.

Jag är omättlig också. Vill äta hela tiden. När jag äter en sak tänker jag redan på nästa.
Jag är en riktig loser. Djävligt självömkande i den saken också.
Jag tycker fortfarande jag är rätt smart, nä jävla dum är jag ju, hur glömde jag. Ganska snygg är jag dock fortfarande i mina ögon, så länge jag inte tittar mig i spegeln.

Jag har PMS. P M fucking S.

Självömkande, hungrig, övertjensligg och allmänt mera nere. P M S.

Börjar tro att jag fått extra påslag bara för att det är deklarationsvecka.

Har dock fått förfrågan från Sveriges Radio att ingå i Svensktoppsjuryn för några veckor. Ok, när lyssnade jag senast på svenska låtar öht? Men, jag gör min plikt - innan kl 24 ska jag ha röstat på min 1, 2 och 3:a. Vilken makt.
.