Lidingö Ultra nedräkning.

Ok moi: Min höft är ett större problem än knäna just nu vad det verkar. Det hugger i vänstra höften när jag ska resa mig och börjar gå, går över efter ett tag i bästa fall. Jag är alltså 100 övertygad om att jag skulle behöva en tillknakning men min kiropraktor jobbar ju med Lets Daaaaance i dag och imorrn är han bortrest så jag fick ingen tid. Bu. Om jag inte hade våldgästat honom hemma i går kväll då han var gräsänkling och skulle stå och måla. Vad fint det lät. Ja inte att jag skulle våldgästa honom men kontrasterna mina vänner. Kontrasterna.
(Jag har förstås andra alternativ också vad gäller tillknakare men allt tar ju sån energi (läs logistiken) och är jag ute i dålig tid får jag väl sota för det)

Jag vaknade också i morse med huvudbang och nackstelhet. Tyypiska PMS symtom men kom igen då, mens, kom - nu - dra inte ut på det!!

Nä jag har inte så bra förutsättningar men som det ser ut nu så kommer jag ändå springa LU ! Jag har ordnat så att en fin vän ska kunna assistera mig med nya skor om jag behöver (shit vad proffsigt va) och en annan fin vän är med mina barn (dagen är lång och om jag knoppar av, får hjärtrusning eller liknande så känns det tryggt).
Starta ja, men hur jag genomför det sedan är en annan fråga. Jag frågade kiropraktorn om det var någon fara att springa med sned bäcken och det var det väl inte mer än att han undrade om jag kommer stå ut med smärtan (man/jag får nämligen ont i höften efter så många mil även om man/jag inte är sned).
Knäna..tog jag inte ens upp. Att jag har ont i knäna kan faktiskt ganska sannolikt höra ihop med mitt sneda bäcken.

Alltså, jag är rätt sugen på att springa ska ni veta. Jag ser fram emot det! Kanske för att jag för första gången i mitt loppliv ser en slags planering. Jag ska till exempel också hämta ut nr-lappen i dag. Jag ska se till att lägga fram kläder i morgon, olika alternativ, jag ska köpa lite laddningsmat, klippa naglarna - ja det var väl det.
Ni som känner mig vet att jag brukar stå i 100 m kisskö när jag eg måste lämna in värdesaker, hämta nr-lapp och gå till starten för att hinna (el tappar kompass i toaletten), tar dubbelbh för att jag inte hittar sportbh:n, tar fel tights så jag får kameltå, inte hittar till tävlingsområdet alls och får ta taxi i sista stund, tar två vänsterstrumpor och får värsta blodblåsor hm vad har mer hänt.

Jag har fortfarande inte lärt mig min MP3..förra året ställde den in sig på jullåtar under LU - det var lagom kul, sen kom jazz, skitbra att lyssna på, inte. Så i år ska jag faktiskt ta min telefon, tills den laddar ur och låtarna tar slut.

Sen att jag förbiser faktum att jag inte har sprungit mer än uppskattningsvis 13 mil totalt sedan augusti, inte har några klockrena skoval, har mina kroppsdefekter för dagen - det är en annan femma.

Att jag i dag ska dels springa trappträning under lunchen*, leda löpträning på kvällen och i morgon köra backträning* med Marcus Hellner låter väl heller inte som bästa uppladdningen men det tillhör tjusningen denna gång. För hur det än är kommer alla titta på resultatlistan, det vet jag och det vet du - viktigast är väl att jag själv vet mina omständigheter vilket absolut inte främst handlar om vad jag gör dessa dagar utan det är allt som hänt bakåt.
Förutsättningarna kanske jag på så sätt försämrar förstås men samtidigt, att jag tar mig dit och att jag vill springa (just nu iaf) är en vinst och framgång som duger rätt gott.
Tills jag står på startlinjen.

*Förstår att det inte låter logiskt med tanke på höft och knäproblem. Jag är inte heller logisk.