Jag tänker att om han har tid att rätta till mig, för nu är jag närmast övertygad om att jag är skev i bäckenet som jag ibland blir (läs inte tränat nåt, mest ligga el sitta ned i 5 mån, börja gå den sjätte månaden för att sedan börja träna lite ostrukturerat den sjunde för att den åttonde springa 3 mil i barfotadojjer) - om han har tid med det (fast han åker säkert till landet i kväll) ja, då kanske jag ändå springer LU - och blir skev igen.
För sådär funkar vi, inte sant? I går hade jag en konversation med en vän som förstås avrådde mig att springa på lördag. Har man problem med knän behöver man väl inte skaffa sig fler liksom. Jag har dessutom känningar i höften också vilket talar ännu mer för att jag har någon obalans just nu. Jag skulle också i det bestämdaste avråda någon som har samma problem som jag.
En annan vän har börjat käka tillskott för att bygga muskler snabbare. Hen är PT och förespråkar inte tillskott till någon men ryckte lite på axlarna och sa "fast om jag gör det själv så.." i meningen att då "skadar det ju ingen annan."
Hur många snackar inte om att det är viktigt att träna, äta rätt, prioritera rätt? Att inte ta med jobbet hem, se till att säga nej och ifrån, vara mer med våra barn, Att inte fjäska för andra, sitta och vänta på dejten/underkasta sig en relation man egentligen inte vill ha osv.
Så är man där själv? Man säger att man inte tror på dieter men lusläser varje bilaga, söker upp trådar på internet - räknar i kalendern hur många dagar tills man blir fit. Man tycker att kollegan borde vara hemma mer med familjen än att bara tänka på sig själv medan man själv drömmer om att ha samma möjligheter. Man uppmuntrar vänner till att ställa krav på jobbet men själv säger man ja och amen till allt som chefen säger. Man säger "hör inte av dig" till de som funderar på dejtens lyckosamma varande eller inte och uppmanar bästisen till att ta mer plats eller separera men själv funderar man dag och natt varför hen inte hör av sig, varför det inte fungerade, fördelarna med att stanna kvar.
Måste jag påpeka att jag är en smula ironisk? Men jag menar både det som jag varit inne på tidigare, att vi är inte så ärliga alla gånger - varken mot oss själva eller andra. Vi är många gånger mer sunda i våra råd till andra än hur vi lever själv och det är väl schyst så länge det inte handlar om att vi inte är medvetna om hur ev ex. destruktiva vi själva är.
Jag har mer att säga, bland annat lade en vän ut en rolig status i morse som är same same but different och sedan är det en annan som luftat om kvinnoidealen igen, oh vilken debatt det blev (blir, som alltid). Jag går igång på sånt som ni vet och jag tycker alltid det är kul att penetrera dessa ämnen. Stay tuned, har lite annat att göra nu! (..trots att jag ännu inte blivit uppringd, därav detta långa inlägg..) :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar