Fullmåne.

Min lille plutt är sjuk. Sonen alltså.
När han la sig på golvet i natt nedanför mig och sa att han hade ont i magen så sa jag typ " ja men gå och lägg dig" - inte argt eller så, antagligen bara sömnigt typ att jag trodde att han gick i sömnen eller att det skulle gå över eller liknande.
Så kom morgonen och han ville inte äta frukost. Min grabb?! Ok, då är det nåt.

Det går nåt jävelskap på skolan. Hans båda närmaste fröknar har legat/ligger däckade. Den ena kom tillbaka i måndags men fick sjukskriva sig igen.  De säger sig vara så sjuka som aldrig tidigare..dotterns bästa kompis ligger också däckad nu.

Fm gick, han bara sov och sov och sov. Någon gång gick han å spottade i handfatet. Han fick inte i sig något. Sov sov sov. Klagade på ont i magen utemellan. Så pass att jag fick googla på blindtarm och liknande. Bäst att hålla koll, mest grabbar i åldern 10-20 som drabbas av blindtarm - börjar med dålig aptit, diffus ont i magen som sedan centrerar sig till ömhet runt naveln och ännu senare på höger sida nederst på buken.

Själv var jag kallad till VC. Igen. Jag börjar bli less på vissa inslag i mitt liv. Men de utreder mitt hjärta. Jaja.
Vi kan väl bara vara överens om att mitt hjärta är rätt krossat. Skadat. Demolerat. Ihopsnörjt. Sönder. Av. Brutet.
Stressat.

I kväll fick han i sig jordgubbar och banan blandat i yoghurt. Han framhöll särskilt att han tagit den naturella yoghurten, inga flingor och att han trodde att det var jordgubbarna speciellt som "hjälpte" honom. Till vad specifikt vet jag inte för jag känner att han har feber. Men bra att han fick i sig något iaf. Lillplutten som fyller år på fredag.

Annars träningsförbud. Av allt som innehåller knän. Och det är ju rätt mkt. Men ska man orka bry sig, eg?