Lidingö Ultra - yes or no.

Så kom mejlet. Tiden är inne, oj vad tiden går fort. Ni som hängt med vet att jag anmälde mig till en "ultraträningsgrupp" i höstas. En av de här "livlinorna" som jag tänkte. Att ha ett mål, tvinga ut sig med andra, följa ett schema..fungerade uppenbarligen inte så bra i mitt liv just då/nu. Jag kunde inte veta att just löpningen har jag minst klarat av att få till. Jag har ingen större drivkraft att pressa mig i löpning så det som är gjort är fislunkar.

Ibland är inte tillfällena med en heller. Jag lyckades bara få till en löpning enligt 13 veckors schemat el vad det nu blir, 12 v kanske (av 3 per veckan x 12 dårå ok vilovecka nånstans däremellan) och en gemensam träff. Två andra gemensamma träffar jobbade jag och en var jag bortrest. Shit happens.

Plötsligt i påskas så sprang jag 3 mil i s k skor åt barfotahållet. Aj aj inte så bra va, Camilla borde veta bättre - predikar själv åt alla håll minsann hur man ska göra. Fått knäproblem som ni säkert läst och varje dag nu så tänker jag "jippie det har gått över" för att en eller fyra timmar senare få bevis på motsatsen.

Nu läste jag precis att om man använder sig av Voltaren, Dyklifinak nej vad den nu heter - så försämrar man proteinsyntesen betydligt.  Så det verkar ju kontraproduktivt överlag och även i mitt fall.

Nej löpning och tävlingar i synnerhet har jag (ännu) inget sug efter. Snarare baksug i så fall. Veckan kommer vara full av annan löpning och jag har inte tänkt ställa in något ännu iaf. Bra att jag har låt säga 4 saker på agendan. Om en blir av får jag vara nöjd.

Lidingö Ultra.

Talar emot:
 1. Knäproblem, alltså major reason.
 2. Under hjärtutredning
 3. Känner inte min kropp, inte mina skor f n (skor är så himla viktigast om man tänker 5 mil)
 4. Har ingen större lust, drivkraft. Tappat suget liksom.
 5. Långt, lite för långt att använda till "komma igång med löpningen igen."
 6. Ska ha mens lördag/söndag och det är dokumenterat sämsta dagarna för en bra insats
 7. Att folk glor och dömer en efter resultatlistorna utan att ha en fucking aning om vad som föranleder något (jaa jag vet att det är ovidkommande vad andra tycker å tänker. Bör vara)
 8. Ja är det dåligt väder då ids jag inte.

Talar för:
 1. Jag är anmäld, det blev en nog dyr och bortkastad "överlevnadskurs" då kan jag lika gärna springa oavsett om jag går hälften - för att få lite valuta för insatsen.
 2. I lugn och ro få tillfälle att känna efter hur det känns, att springa helt enkelt. Och även i ett tävlingssammanhang, fixar jag det rent mentalt?
 3. Har bara bra erfarenheter från förra året. Sån himla stämning!
 4. Man får en snygg t- shirt och ostkaka när man kommer i mål.
 5. Massor av kcal som försvinner.

Det som mest talar för är faktiskt att utnyttja chansen att springa när man är så obrydd som jag är just nu i livet. Jag kan träna backträning på fredag med Marcus Hellner och tänka "kul att få veta vad en kropp kan palla" i stället för normalt sett "jag får skippa backträningen och Marcus Hellner då man inte ska köra nåt så tungt som backträning dagen innan."

Hör ni, om jag ställer upp i  Lidingö Ultra så kommer jag inte springa för att försöka persa min fjolårstid - det vet jag att jag inte gör. Så glöm det. Jag ska ta det som ett återhämtningspass  !