Moget, Camilla.

Åh. Är ni som jag. Åtminstone litegrann?
Man kan känna sig lite tuff utemellan, eller för den delen väldigt svag, ledsen, arg eller whatever. Åsså svarar ni på det där mejlet, eller kanske skriver ett mejl, sms eller till och med ringer upp en person. Nä det där sista går inte ihop förresten.
Ni skriver på nåt sätt, till någon, av olika skäl. Sen kommer svaret..och ni vill inte läsa. Jo vill men inte vill.
Vi har ju ändå skrivit och sagt något vi tycker, känner, vill. Men det kan ha varit i affekt, i en känslig stund, sen timme (brukar likställa det med att vara lite berusad) eller bara att man råkar skriva lite för snabbt utan att tänka efter..jepp.
Ah, den svarta texten i mejlet ropar till mig "read me, im here" eller säger den egentligen "u dont wanna read this" eller möjligen "here u have".
Gah.
Och sms:et. Jag håller telefonen långt ifrån mig och tänker "sen". Men det börjar klia på kroppen och någonstans tickar det, obönhörligt.

Och oftast är det ju inte nåt farligt.
Ibland får man skämmas, åtminstone lite.
Någon gång också be om ursäkt.
Fast fullträff förekommer också.

Man ska väl lita på sitt inre?

Nu ska jag läsa.