En sak kan vi vara överens om, det går inte att förstå vad det är förrän man gjort det själv.
Och jag är glad att jag inte är en person som ens försöker ta reda på vad jag ska göra.
Det går t ex inte att springa ett fjällmarathon hela vägen om man inte heter nåt annat. Och nu heter inte jag det och jag/vi gick jättemycket. Till exempel när vi tog ca 800 höjdmeter i ett svep.
Banan var framförallt mkt lerig, lera man sjunker ned i, lera man blir smutsig av. Fläckvis mkt stenig och oerhört många spångar så gjorde du en gärsgårdssnytning så var risken stor att du flög av banan alternativt stukade foten.
Perfekt löpväder, mest mulet men fläckvis soligt. Trevliga människor och jag och Micke funkar kanon ihop. Fast jag gillar inte när han hela tiden ska berätta hur många höjdmeter vi har kvar..typiskt killar att snöa in på sånt ;).
Mitt knä kände jag av vid 11 km första gången då drog jag i mig en värktablett till. Sen kändes det då och då och framförallt nedåt de sista 5 km. Men jag drog på då för det är inte bättre av att fjesa. Micke fick lov att hänga på. Vi plockade rätt många trötta människor sista milen skulle jag säga och med tanke på hur lugnt vi hade kört de första tre så var det ju dags.
Jag tror vi kom in på en 15 plats av 37 mixade lag sen om alla fullföljde vet jag i skrivande stund inte.
Summa summarum så känns kroppen hel och numera ren. En tånagel är lös.
Sorry för inga bilder, svårt just nu.
Nu mat och vin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar