BAMM-Intervju med en expert.

www.bamm.nu

- Folk skriver till mig och förstår inte varför jag gör detta, de säger att jag kommer få ont?
Skratt.
- Ja det kommer du att få. Du kommer inte förstå hur du ska orka springa 10 timmar till, dag 2. Men det släpper lite efter ett tag..

..sen kommer du inte kunna träna på 2 månader när du kommer hem.

- Ok..så du tycker egentligen att jag borde ta 5 mil i stället?
- Ja.

- 30 km är walk in the park, du kan t o m dricka kaffe ur thermos och ändå hinna i mål, vid 50 är det redan tufft och 70..ja det är ju egentligen bara eliten som har något där att göra. Hälften bryter redan till dag 2.
...
- Men du är så envis så du kommer köra ändå.
- Jag vet inte, jag tror bara att jag inte förstår bättre.

- Magen då? Fungerar den?
- Nej.

Jag upprepar mina frågor om det här med att få ont. Och knäproblem..jag vill ju inte erkänna att jag känner av knät varje dag nu, utan att ens ha sprungit. Nu börjar jag bli orolig och ser en framtid utan att kunna springa, att mitt knä kommer gå sönder helt och hållet, att vi nog får bryta redan dag 1.
 ..och ändå vet jag att jag kommer göra det.

Jag får bilder uppmålade framför mig om bergskamrar som plötsligt dyker upp framför en, nedförslutor som är för branta att ens tänka på annat än att gå försiktigt nedför, kontroller som man missar så man får gå tillbaka 200 höjdmeter upp, dimma, vassa stenar, vadning, frysa, tejpade fötter, förstörda tår och orolig eller orörlig mage.

- Vi kan ju inte ens orientera. Är det nån som hämtar en ifall man försvinner?
- Nej. Det är säkert nån som fortfarande är kvar på fjället..(där tror jag att hon skojade iaf) 

- Men finns det inte nåååt positivt då? Går man ned i vikt???
Tystnad. Sen ett fniss. Som blir ett gapflabb.
- Nej..man samlar på sig så mycket vätska och för mig höll det i sig i en vecka. Mina lår var så hääär stora när vi kom i mål.

Experten visar med en svepande gest runt sina lår så jag ska förstå att de var gigantiska.
Hon ser min skrämda uppsyn och försöker avsluta med något tröstande.

- Det är en sådan kick att komma i mål, oavsett om du har tagit en placering, fått gå ned i klass eller brutit. Du har gjort det liksom. Och varje gång jag ser bilderna därifrån så vill jag åka upp igen.

Jag tackar experten och huvudet surrar.  Inte så upprymd skall erkännas utan mer vankelmodig. Jag vill skratta åt mig själv och det gör jag på ett sätt men jag vill ju inte gråta sedan. 

Ok..jag är en fighter. Jag tänker på min astrologiska figur som är en kentaur, en krigisk varelse med en hästs underkropp och en mänsklig överkropp. När huvudet är dumt får kroppen lida brukar man säga och efter att ha bevittnat hästsporten under OS så har jag sett många bevis där hästarna många gånger fått rädda de mindre begåvade besluten ryttarna tagit.

Jag hoppas min kropp är med mig och räddar mig när det behövs. Och jag kan stå ut med allt. Allt. Om jag bara bara bara får behålla mina knän.

Amen.